horsebaby

jag har på ganska kort tid kommit i kontakt

med tre svunna kompisar från ungdomen.

tre idag vuxna män, som av någon märklig

anledning har fastnat i slutet av åttiotalet.

självklart kan man minnas någon dråplig anekdot

tillsammans. men det är något med blicken

hos dem som skrämmer mig. ögonen skriker

ut en desperat längtan att någon skall föra dem

tjugo år tillbaka i tiden.

de verkar sakna folkölsfyllorna, videokvällarna

och innebandymatcherna till den milda grad, att

de är redo att offra vad som helst för att få återvända.

jag sitter där och försöker förstå vad de saknar,

samtidigt som jag nynnar på "vår bästa tid är nu..."

ovanstående resonemang kan upplevas komma från

någon som anser sig vara skitviktig, det kan jag stå ut med.

- - - - - - - - - -