horsebaby

här nedan kan du läsa del ett i höstens mest spännande

kriminalberättelse. en rysare som kommer att får en sporadisk

fortsättning här på bloggen.

kura ner dig, läs och nagelbit.

packa aldrig upp

del 1

torstenssons hade aldrig tidigare ångrat flytten till trelleborg

så som han nu gjorde. nog hade han spottat galla över detta

gudsförgätna blåshål många gånger. men en dag som denna,

visade sig denna krater från sin allra värsta sida.

"hade bara sverige slutat några futtiga mil norrut, så skulle jag

och alla andra civiliserade svenskar sluppit skiten."

så gick tankarna hos kriminalinspektör torstensson, då han i snålblåsten

gick längs järnvägsgatan bort mot polishuset.

det var måndag morgon. bara en halvtimma tidigare hade han stått

kluven inför valet att hänga sig på vinden eller att koka ett ägg.

valet hade till sist fallit på att göra en äggmacka utan ägg.

"det är ju ändå kaviaren som är godast" hade han funderat.

även om han tyckte att torskromen smakade sämre i trelleborg än

någon annanstans där han befunnit sig.
och nog var det något ängsligt över kalles leende där på tuben.

nåväl, att hänga sig hade fått vänta.

väl inne på stationen möttes han av gullan larsson vidriga nuna.

hon satt som vanligt bakom sin skabbig receptionsdisk  och log.

hennes nariga hand sträckte fram en rykande kopp kaffe, samtidigt

som hon yttrade ett olustigt:

- god morgon inspektören. hoppas att helgen varit angenäm.

torstensson slet åt sig muggen och grymatade ur sig  ett ohörbart svar.

så ohörbart, att inte han själv kunde tyda vad han precis

svarat den gamla pissruskan.

klockan var strax över åtta och på stationen var det som

vanligt full aktivitet. vilket för trelleborgs poliskår innebar att en

finnig tonåring frågade efter ett par borttappade lovikavantar,

samtidigt som en bystig kvinna i tjugoårsåldern ville förnya sitt pass.

"djävla idiot och uppfriskade geni", tänkte torstensson på en och

samma gång.

hans första tanke syftade naturligtvis till den korkade yngling som

hade mage att visa sig på stan i lovikavantar, och som dessutom

var så inbicill att han trodde någon stulit dem.

geniet i sin tur var kvinnan med strutarna. torstensson hade den

största respekt för dem som hade för avsikt att lämna  trelleborg,

vilket måste vara fallet då man ägnar sitt pass en tanke.

"tänk ifall alla följde den vidsynta kvinnans initiativ och lämnade trelleborg.

då kunde jag tryggt återvända till stockholm och mitt gamla kneg."

begär förflyttning på grund av att nuvarande lokalisering är

övergiven och folktom, så skulle det stå i papperna till rikspolisstyrelsen.

torstensson blundade och drömde sig bort för ett ögonblick.

något han hade fortsatt med för resten av dagen, ifall inte mårtensson

avbrutit hans meditation.

- nu djävlar händer det grejer, nästan skrek den fräkniga kriminalassistenten.

-----