horsebaby

innan jag blev pappa, räknade jag här

på bloggen upp ett antal punkter vilka

jag aldrig skulle ägna mig åt.

en av dessa punkter var, att inte börja

kalla min fästmö för mamma.

ni vet vid matbordet, familjen sitter samlad

och jag skulle haspla ur mig något i stil med:

- vill mamma ha lite mer sallad?

det där tycker jag mig varit ganska duktig

på att undvika. men så häromdagen, kom

jag på mig själv med ett annat föräldrar-tics.

då min son inte ville ha mer att äta, brukar

han markera detta genom att vända tallriken

upp och ner på bordet.

detta gjorde han nu, vilket resulterade i att

det hamnade en halv portion köttfärssås

på bordsduken. varpå jag säger:

- nämen, titta nu var du gjorde med mammas duk.

mammas duk?

jag har klämt ur mig liknade kommentarer då han

hängt sig gardinerna eller slagit sönder någon ljusstake

(lugn grabb inte sant?).

mammas gardiner och mammas ljusstake.

men ifall vår son pillar på dvd:n, kastar ut böcker

ur bokhyllan eller klämmer ur tandkrämstuben.

så plockar jag omedvetet bort epitet mamma.

jag vet inte ifall det beror på att jag är så

vansinnigt macho, och inte vill kännas vid

mjuka ting likt gardiner och bordsdukar,

eller att det helt enkelt handlar om arv och miljö.

att jag i lördags, då vår son välte ut en

burk på balkongen utbrast:

- titta nu vad du gjort med pappas öl!

är betydligt enklare att förklara.

- - - - - - - - - - -