men så känslig då...
när jag häromdagen var ute och gick en
sväng med min son. så mötte en ytlig bekant
på ett promenadstråk där det är omöjligt att
vika undan. även hon körde runt med sin son i sulky,
om än i en billigare modell.
naturligtvis ville hon stanna och prata.
- nämen titta, han är ju också jättesöt.
inleder hon, och nyper min son lätt i kinden.
"också, tänker jag?"
- de måste väl vara ungefär jämngamla,
fortsätter hon och syftar på min son och hennes
lite pluffsiga unge.
- så söta de är, säger hon och ser på mig.
"så söta dom är?"
nu känner jag instinktivt att jag måste leda
människan, ut ur tunneln in i ljuset.
- nja, inleder jag lite diskret. nu är väl inte
din son tillnärmelsevis lika välskapt som vår.
hon tittar storögt på mig, vilket jag uppfattar som
en uppmaning att fortsätta:
- ja, sådär konstiga öron och grisfärgade kinder,
som er son har, saknar vår.
- vad menar du! säger då hon, onödigt högt enligt mig.
jag pekar på öronen för att hon bättre skall förstå,
samtidigt som jag tröstande säger:
- men han ser ju frisk ut, alltid något att glädjas åt.
- det var det värsta jag hört! nästan skriker hon nu.
sen drar hon värsta harangen om hur förträfflig
hennes son är, hur oförskämd jag är och hur mycket
hon hoppas på att aldrig mera se mig.
alltså, en del är bara för känsliga och alltför
dåliga på att ta till sig sanningar.
- - - - - - - - - - - -- - - - - -- - - - - --- -- - - -