horsebaby

när det duschas på film, är den handlingen som regel förknippad

med skam eller sorg. vet inte hur många duschscener man sett

genom åren där ”den duschande karaktären”, antingen sitter i

fosterställning och huttrar eller lutar sig mot kaklet med skållhett

vatten forsande över sin rygg. sen skall man som betraktare

fundera över är det vatten eller tårar som rinner ner för

kinderna – tårar eller vatten?

varför förknippas duschritualen med skam på film? de enda som

inte gråter och snorar i duschen, är dem som blir mördade i nästa

scen (fast nog brukar även de se lite bekymrade ut).

att snart bli mördad, kan vara både sorgligt och skamligt.

detta symboliska filmknep med sorg och skam i duschen, har gått

så långt att man måste ta i å det grövsta ifall man istället vill visa

på någon som duschar för att bli ren.

människor på film som inte bedragit sin fru, blivit våldtagna eller

står i begrepp att bli mördade – kan inte duscha normalt.

nej, då skall det joddlas, gärna bäras duschhätta och skrubbas på

ryggen med en sådan där fånig borste som normalt bara används

då kalle anka tar ett bad.

de är så in i helvete glada över att duscha, att man nästan hoppas

på att norman bates skall poppa upp ur golvbrunnen och

perforera dem med knivhugg.


--------