horsebaby

upptäckte just en fobi jag inte

visste att jag bar på.

jag är rädd för dvärgar.

eftersom man sällan ser dvärgar nu för tiden,

så har jag inte kunnat odla min rädsla.

 

men så nu, bara för en stund sedan så

mötte jag en dvärg på trottoaren.

genast kände jag en isande känsla längs

ryggraden och tog ett, i mina ögon obemärkt

halvsteg åt sidan.

ni vet ett sådant steg som hundrädda tar,

då de möter en schäfer.

 

dvärgen, (ja vad fan skall jag kalla honom,

då jag inte vet hans namn. handen på hjärtat

så är jag inte ens säker på ifall det var en han.)

spände ögonen i mig, för att markera han

sett min manöver.

 

det är klart som fan att han blev tjurig, vem skulle

vilja att folk tog omvägar då de mötte en?

(vilket folk förmodligen kommer att göra

med mig efter det här inlägget).

 

vad vill jag då med dessa inhumana rader?

man kan ju fråga sig vad jag blev rädd för?

jag menar jag hade ju brottat ned

honom hur lätt som helst – skoja.

 

det kanske inte var hans längd

(eller snarare avsaknad av längd)

som skrämde mig.

det kanske bara var det obehagliga i situationen.

jag visste att han skulle snegla, han visste att jag

skulle stirra. därför så snegla jag, och han stirra.

 

och till alla er som tycker att inlägget tyder på

att jag bär på ett hjärta av sten. så hävdar jag

istället att mitt hjärta är öppet och ärligt, vidöppet.


----- ------ ----- -----