don´t stand so close to me
åter på sin post.
en dryg månads semester har bjudit
på så väl sol som på löjliga familjer.
att människor regelbundet (typ jämt)
besöker platser där andra människor
också befinner sig, är alls inte ovanligt.
men är det naturligt?
hur ofta känner du dig avslappnad och
tillfreds, då du omges av femhundra
andra sapiens?
det skulle väl vara på krogen, förutsatt
att du är berusad. finns det något värre
än att vara nykter bland onyktra?
men på ikea, liseberg, djurparken,
badhuset eller färjan.
trivs du att där omgärdas av en massa
okända människor?
jag gör det inte.
jag kan känna avsky.
avsmak som inte grundar sig på något
annat än att det är just obekanta
människor som står för nära, luktar
konstigt eller tycker något korkat.
jag är dessutom helt oförmögen att
koppla bort dem. kan inte låta bli
att reta mig på deras existens
och små hjärnor.
kan komma på mig själv med att
väsa knappt hörbart:
- fy fan vilka fula byxor.
åt någon som har byxor som inte
tilltalar min smak.
jag kan faktiskt reta mig på det mesta
hos främmande människor: frisyren,
dialekten, hållningen, bordsskicket
(eller avsaknaden av det), röstläget,
kläderna, vikten…
stör mig på folk som ser sura ut, men
även på dem som ler utan anledning.
fan är du så glad för? frälst, full eller
bara korkad?
tror jag då att jag är så perfekt för egen del?
naturligtvis – inte.
därför är jag övertygad om att en hoper
människor har stört sig på mig, då de tvingats
ihop i samma kö eller väntrum som jag.
därför att det inte är naturligt.
människan är ett flockdjur.
det betyder att vi trivs tillsammans
med vår flock.
inte tillsammans med fårskocken
från skaraslätten som proppar i sig
hamburgare trots att de redan
väger 300 kilo styck.
och inte tillsammans med de där
menlösa knallarna som dränker
sina ungar handsprit varje kvart.
så där ja. nu andas jag lättare igen.
--------