horsebaby

en dagboks dagbok

 

idag skrev hon i mig igen. tryckte sin billiga

bläckpenna hårt i mellangärdet på mig. lät sina

nariga händer vila på mina vita blad, som snart

färgades ljusgula av hennes döda hudceller.

skit skriver hon också, ointressanta dåligt sammansatta

meningar om promenader med hunden, vädret och

dålig hälsa. tror hon att riksantikvariatet kommer att ha

något som helst intresse av att spara hennes gnäll på dålig

svenska. jag kan inte släppa tanken på hur hon råkar spilla

en kopp ättika över mig, och därför blir tvungen att kasta

mig i insamlingen. längtan efter att få bli returpapper växer

sig starkare för var dag.

varför kunde inte jag hamnat hemma hos björn ranelid eller

unni drougge? tänka sig det, unni som skriver så mycket snusk

och elakheter. hon använder bergis handkräm också. jag hade

faktiskt nöjt mig med chris härenstam, även om inte han kan

stava. bara känslan av att hamnat hemma hos någon som betyder

något. anders timell - nä där går gränsen.

man har ju hört talas om dagböcker som blivit riktiga kändisar.

jag menar carl von linnés luggslitna böcker är det ingen som

pillar snorkråkor i. eller cyndee peters kända samling från de

fruktsamma åren på åttiotalet, jag skoja bara.

istället hamnade man hemma hos ett litterärt geni som skapat

strofer som: ”gick den vanliga rundan kring snarhögsparken.

det var kallt i luften och isciasen gjorde sig påmind”. det heter

ischias, inte iscias, dumkärring. fan, man kunde lika gärna blivit

till lokaldelen i mariestad. kan jag inte bara få bli till massa,

snälla någon - gör slut på mitt lindande.

-----