horsebaby

äntligen.

abba har valts in i rock hall of fame i usa.

men det är inte det som glädjer mig mest.

utan att äntligen få se annifrid lite glad och

stolt över att förknippas med abba.

 

för se där har ni något som jag länge retat

mig på – surpupporna i abba.

ett helt folk, ja nästan en hel värld har genom

århundraden hyllat abba och deras musik.

vi svenskar har alltid kunnat luta oss emot abba,

då någon korkad italienare eller jänke börjat svamla

om svenska gökur eller vår vackra huvudstad norge.

abba funkar alltid.

stenmark – nähä?

palme – inte det?

kicki danielsson – puh tur.

björn borg – börjar det brännas?

abba – yah abbba! voliovoooo!

 

men sedan början av nittonhundratalet, så har det suttit

två bittra brudar (den ena i ett slott och den andra ute

på ekerö) och bara surat, så fort någon yppat inlagd sill.

” nä abba det var då. jag vill inte bli förknippad med abba.

jag har en annan karriär nu*. bö bö bö.”

 

det är väl märkligt och lite typiskt svenskt** att inte

kunna vara stolt och nöjd över att ha tillhört ett av

världens största popband.

”men jag har gjort annat också” å fan, du tänker på raskenstam?

 

men nu har annifrid*** äntligen lyft på

mungiporna och börjat malla sig för abba, bra där.

nu väntar jag på att agneta gör det samma. så slipper

hon släppa usla soloplattor vart tionde år.

 

* jo tjenare vilka karriärer de pupporna lyckats skapa efter 1983.

** även om jag hatar just den formuleringen. den är så typiskt svensk.

*** bördig från norge, vilket stör mig som fan.


--------