nr.14 från 1984
jag plockade ett slumpvist exemplar ur högen.
framsidan pryder en av mina våta drömmar
från den tiden. jag syftar inte på mark ”nej jag är
ingen omopererad kärring från lammhult” st john,
utan på heather locklear.
på sidan två finner jag brevspalten, här borde
det finnas några guldkorn.
det visar sig att jag har fel – brevspalten är
ett berg av guld. låt mig bjuda på några smakprov:
signaturen paul stanley for ever, är rasade över
att vissa 13-åriga småapor vågar kalla paul stanley
för en hårig bergsgorilla. jag citerar
”alla karlar har väl mer eller mindre hår på bröstet”.
hon tycker vidare att alla som retar sig på pauls hårväxt
skall läsa lilla fridolf och kalle anka istället ”de har
åtminstone inget hår på bröstet – inte vad jag vet i alla fall”.
möjlig brevpolare söker flickbekanta och skriver:
”mitt politiska medvetande är väl inget att
hurra för, men jag sticker inte under stol
med att jag har hjärtat till vänster”
snart 14 år, men ändå ingen barnunge:
undrar vad i helskotta det är för fel på att vara
oskuld vid 25 års ålder. per herrey verkar var
den snällaste och förståndigaste kille man kan få tag på.
sen kommer denna text från kämpade mor i falköping:
inte konstigt att ungdomar blir brottslingar när
de växer upp med tidningar som okej.
hon är mamma till två barn, 11 och 13 år, hon fortsätter:
en dag tittade jag i deras okej-tidningar. det första jag
får se när jag slår upp tidningen är en söt flicka.
oj då tänkte jag, jag som trodde okej var en dålig tidning.
men den glädjen blev kortvarig. nästa sida jag slog upp
gav mig en smärre chock. där stod ett gäng långhåriga
drasuter och BET i en gammal okej-tidning.
sådär håller det på. hon upprepar ordet drasuter några
gånger till och frågar vad myndigheterna egentligen
sysslar med, som inte censurerar denna våldstidning.
i samma andetag förfasar hon sig över porrtidningar,
tv-deckare och svordomar. i sin kamp att få
ungdomarna på fötter.
ju mer jag läser i brevspalten desto tydligare
blir bilden av ett samhälle drabbat av hysterisk
moralpanik. insändare efter insändare handlar
om de fruktansvärda långhåriga männen i kontrast
till godhjärtade bröderna herrey.
jag bläddrar vidare.
okej från som enda tidning vara med vid inspelningen
av kiss nya album: animalize. de inleder artikeln såhär:
skyskraporna reser sig som monstruösa monument
och kastar skuggor över gatorna där människor ilar
fram i stressfart.
new york var fortfarande lite otäckt 1984, får man anta.
på sidan 24 får vi veta att richard (herrey) och kris
går skilda vägar. det där med ålder efter varje namn
var tydligen inte uppfunnet då, men de kan inte vara
mycket mer än arton fyllda. herreys har just haft
turnépremiär i skara inför 15 000 åskådare, vilket
richard kommenterar såhär ödmjukt:
vi är glada att folk lyssnade och inte gick hem.
en bild på wratchild, för er som minns dem.
så nu orkar jag inte referera mer från detta fullspäckade
nummer, men återkommer snart med ett nytt.
----------
