ödmjukastast
- det gick bra.
det är inget citat ni läser. men jag har en känsla av att
det är precis så som ingmar stenmark sammanfattar
sin insats i mästarnas mästare 2011.
inte jättebra, inte perfekt och inte superbra.
utan just – bra.
och visst såg ingemar både nöjd och lycklig ut, då han
utklassat snubbelfot. men mest av allt, så såg ingemar
lättad ut. nöjd över sin prestation, lycklig över att
motsvarat svenska folkets förväntningar – ännu en gång.
jag minns, om än inte glasklart, när stenis åkte skidor på tv.
jag minns också tillfällen då tv:n rullades in i klassrummet,
och klassen väntade på stenmarks andra åk.
vad jag minns, så vann han varje gång.
han vann nästan jämt – och ändå var man så inibänken
nervös. men det tror jag mest kom sig av att sven ”virrpannan”
plex pettersson*, spred sin nervositet till tittarna
(så snart ingemar startat, så sprang mamma och gömde
sig på toaletten. efter två minuter hörde man hennes oroliga
stämma: vann han?).
efter skolan spände jag på mig miniskidorna och lekte
världscupen tills det att man inte såg skidspetsarna framför
sig. i en ynklig backe med svag lutning, iklädde jag mig rollen
som phil och steve mahre. sedan åkte jag som bojan krizaj,
anderas wenzel och piero gros.
sist ut var alltid stenmark, jag ”luftade” mina skidglasögon**
och gav mig iväg.
och precis som på tv så vann ingemar varje gång (även de
gånger då jag lyckades med konststycket att ramla).
han var en stor idol då, och är en stor idol idag.
inga stora gester, inga divalater och inga stora ord***.
det är – bra.
* jo, han var virrig redan då.
** det var innan man började kalla skidglasögon för goggles.
*** kan tyckas märkligt att min andra stora idol heter zlatan.
