1 år e.CHZ


jag vill skriva något stort, något betydande,

något som får min omgivning att förstå hur

mycket vår son (ett bast idag) betyder för mig.

men alla formuleringar känns fåniga, ynkliga

och opersonliga.


jag drabbas sällan av skrivkramp.

men när obeskrivbar kärlek skall beskrivas,

då tar det stopp.

när han ser mig i ögonen och sedan tryggt vilar

sitt huvud mot min axel, då hugger det i bröstet.

hans snusande andetag i örat och det bestämda

greppet om min hals, uppfyller mig med en känsla

jag aldrig någonsin varit i närheten av.

önskar jag kunde beskriva den, men det går inte.


grattis min son, du har knockat din pappa.

- - - - - - - - - - - -


tunga fjät...



igår var det lussefirande på dagis.

jag var där och såg min polare och

hans kollegor framföra diverse julsånger.

när man ser och hör alla dessa leende barn

med lite för stora mössor och luciakronor,

sjungandes mössens julafton med tindrade

ögon och röda kinder. då känns det i hjärtat,

kroppen fylls av värme och man vill

bara utbrista:

 - ARTIKULERA OCH LÄR ER TEXTEN FÖR HELVETE!


- - - - - - - - - - - -








fling fling


- ifall man tar upp lite snö från marken och så

råkar man kasta det på en bil så att man kanske

råkar ha sönder fönstret eller kanske däcken så

att man kanske måste laga bilen.

hur mycket kostar det då?


denna mycket raka fråga, ställde min något mindre

vän till mig vid lunch. jag avstod från att forska

vidare i dess ursprung.


istället svarade jag:

- bajsmycket!

och så skrattade vi en stund.

- - - - - - - - -


otäcka dvärgar



funderar på att köpa en superduper-läskig

mask, att ha för ansiktet.

när barnen sedan ringer på hemma hos oss

på lördag, så skall jag slita upp dörren och

vråla ett dunder-läskigt vrål.

sen när de snubblade tar sig ner för trappan

så skall jag skrika:

bus eller bajsa ner er?, efter dem.


annars kunde man sträcka fram en bricka med

sådana där små vita plastmuggar till häften fyllda

av fluor, då de frågar efter godis.

- se så, ta för er nu, skall jag säga med ett leende.


eller så kan man börja knäppa upp gylfen och

genom mungipan väsa att de skall få smaka på...

nej inte det kanske.

-------------------------------------


Nyare inlägg
RSS 2.0