horsebaby

Jag har en idé om att låta min blogg växa till sig.

Se bara här, varje mening inleds med en versal.

Men det tar inte stopp där. Funderar på att göra

längre och färre inlägg, med lite mer genomarbetade

texter och genomtänka resonemang. Känner det

som att min blogg är lite fånig och naiv, då jag läser

en del andra och bättre bloggar.

eller

skall jag köra på som vanligt ? kasta skit på småsaker

och undvika att utveckla mina tankegångar. diktera små

fånigheter om triviala spörsmål och krydda med blaj.

vad tycker du som läser?

jag hör vad du säger.

så vill jag naturligtvis önska er alla en riktigt god jul

och ett lika gott år. nu skall jag fira helger med min

blivande fru och några sköna glin.

ps. hörde man kunde köpa föst skinka för en billig

peng hos stall svanstedt. kanske kan vara något.


-- -- -- -- -- -- -- - ---- --

när det duschas på film, är den handlingen som regel förknippad

med skam eller sorg. vet inte hur många duschscener man sett

genom åren där ”den duschande karaktären”, antingen sitter i

fosterställning och huttrar eller lutar sig mot kaklet med skållhett

vatten forsande över sin rygg. sen skall man som betraktare

fundera över är det vatten eller tårar som rinner ner för

kinderna – tårar eller vatten?

varför förknippas duschritualen med skam på film? de enda som

inte gråter och snorar i duschen, är dem som blir mördade i nästa

scen (fast nog brukar även de se lite bekymrade ut).

att snart bli mördad, kan vara både sorgligt och skamligt.

detta symboliska filmknep med sorg och skam i duschen, har gått

så långt att man måste ta i å det grövsta ifall man istället vill visa

på någon som duschar för att bli ren.

människor på film som inte bedragit sin fru, blivit våldtagna eller

står i begrepp att bli mördade – kan inte duscha normalt.

nej, då skall det joddlas, gärna bäras duschhätta och skrubbas på

ryggen med en sådan där fånig borste som normalt bara används

då kalle anka tar ett bad.

de är så in i helvete glada över att duscha, att man nästan hoppas

på att norman bates skall poppa upp ur golvbrunnen och

perforera dem med knivhugg.


--------

skylten arbeit macht frei är återfunnen, och

de fem skyldiga bakom stölden är gripna.

polsk polis har lämnat ett löfte om att gärningsmännen

kommer att behandlas väl och slippa långa straff.

”vi har erbjudit dem en lägerresa, nya kläder och

en varm dusch” säger kriminalinspektör  hess.

----------

årets julafton är planerad in i minsta detalj. frukost

hemma, lunch hos en mormor och kvällen tillsammans

med kusiner, fastrar och andra gamlingar.

förra årets julafton hade ett något annat upplägg, och innehöll

en plump i protokollet. men det började bra.

frukost hos en annan mormor och därefter återvände

vi till basen. där tänkte vi tillbringa flera timmar i lugn och ro,

innan det att vi skulle bege oss till nästa släktkonvent.

en stilla lunch, vila och disneyreprisen, stod på programmet.

 vid ett-tiden kommer så hungern smygande, dags för en lätt lunch.

vad skall vi äta? vi kan väl… GGAAAHHH!

kylskåpet är i det närmste tomt, om man bortser från

lite julskinka och en liter mjölk.

varför har vi ingen mat? men vi skall ju knappt

vara hemma. förutom sex timmar mitt på dagen, nä.

jag kastar mig i bilen och styr mot stadens centrum.

det måste väl finnas någon krog som håller öppet och

kan slänga ihop några dagens – icke.

en korvkisok, en pizzeria, ett thaikök – icke.

en bensinmack, de brukar drivas av någon antichrist

som hatar julen. men nej.

mac donalds? – mac stängt.

så upptäcker jag det lysande lilla stallet, omgivet av

en gloria och utmärkt med en stjärna.

netto, butiken jag hatar - håller öppet.

och blir istället butiken jag älskar, nåja.

glädjen var väl inte överväldigade.

men 40 minuter senare sitter familjen och kalasar
på uppvärmd pizza från dr oetker och blandsaft.

en riktig white trash christmas.


-- -- -- -- -- --

vi verkar leva i de förlorade drömmarnas verklighet.

eller åtminstone i de spruckna förhoppningarnas vardag.

ett klimatmöte, upphåsat in absurdum, pyser ihop

till en skrynklig liten hög. utanför protesterar alternativa

rödskägg mot överheten.

där innanför de danska glasdörrarna, lyckas man inte ens

komma överens om när det är tid att hålla för kaffe.

fiasko.

saabaffären, kunde lika gärna varit titeln på den

fjärde göta kanal-filmen. ty trots hur man kämpar

för att uppmärksamma media om att – det är nära nu.

så vet alla dödliga, att det kommer sluta men en

kalkon – ett kalkönisägg (fniss).

ingen vill köpa saab, fatta det nån gång.

för att det här skall bli trovärdigt, borde jag nu redovisa

ett tredje exempel. men jag har inget.

alltså sprack även detta upplägg, och jag

kan kamma hem poängen. salut.

-------------

- flyter dom?

det är ingen som ställt frågan. och kanske är

det inte så konstigt. det finns några få saker

som man tar för givet här i livet – även om

man tydligen inte borde.

men det är klart, köper jag en livboj så förutsätter

jag att den flyter (även då den blivit blöt).

då det känns som dess enda uppgift.

livet som livboj borde vara enkelt.

livbojen:

- viken är min uppgift?

mannen som kan tala med livbojar:

- du skall hänga här på kroken, och om någon

behöver dig, så kastas du i vattnet.

livbojen:

- och vad gör jag då?

mannen som kan tala med livbojar:

- flyter.

livbojen:

- flyter? inget annat?

mannen som kan tala med livbojar:

- nix. det är allt du skall göra – flyta.

trots detta finns det mängder av båtar utrustade

med livbojar som inte flyter. sålda av samma firma

som även tillhandahåller trasiga glödlampor, tomma

mjölkpaket (att ställa i kylen) och använt toapapper.


-------------------

och sedan alla dessa kreationer, man visste

snart inte vart man skulle titta.

nu är ju inte jag någon modeexpert…

eller jo idag är jag det.

vickans lila kreation var utsökt.

mona salin såg ut som en rysk gumma

man inte gärna ville sära på.

maria wettestrand påminde om en kvinna.

med herta muller* kan man

skrämma barn – vilken häxa!

maud olofsson blir fan bara mer

och mer lik – göran persson.

*vet inte hur man gör ett u med prickar.

-----------

eftersom vi hade tv-fri kväll igår, så började

jag inte titta fören strax efter tio. och hamnade

då på nobelfesten, just som man bröt

borden för att steppa upp en våning och

dansa av sig det värsta.

vilket resulterade att alla

(ja utom dem som gick allra först) blev fast

i trappan, på väg upp till den gyllene salen.

där stod de sedan och köade, och försökte

spela oberörda - pingvinerna och deras fruar.

då kom jag att tänka på vad det måste lukta

i den där kön.

där har de suttit i nitton timmar och pressat

i sig renskav, hjortron, smögenräkor, kalvfilé

och ljummet vin. så när äntligen middagen är

över, och alla människor (inklusive nobelpristagare)

med ett väl utvecklat tarmsystem vill passa

på att jämna ut trycket mellan luften på insidan

och den på utsidan av magen.

så ställs man i en kö!

med ungefär tvåtusen andra personer, som

visserligen också behöver släppa ett par brakare

(vilket de också gör. med ett leende och en blick

till omgivningen – känner ni vad det luktar, någon

måste ha släppt sig).

sedan efter att ha smygfisit i en dryg kvart, så

kommer de äntligen upp på dansgolvet.

där spelas det hög musik, belysningen är skum

och gördeln lossad.

där lär det inte heller lukta nobelt.


--------------

jag har kommit över listan på tänkbara

spekulanter att köpa saab.

ferrari (en annan sportbilstillverkare

som absolut tycker att saab skulle

kunna stärka deras varumärke)

facit

tror att deras erfarenheter då skrivmaskiner

och miniräknare blev omodernt, skulle

kunna vara till nytta nu.

jultomten

som enligt saab är väldigt seriös med sitt bud.

ett troll

ja, varför inte?

-- -- -- -- -- -- --

nu måtte folk tycka att jag är lika

trendkänslig som stig vig.

att komma med en reflektion

över matlagnings-tv - 2009?

men faktum är, hävdar jag, att

det går en lite ny trend bland

matlagningsprogrammen på tv.

som skulle kunna sammanfattas

med att - det är inte svårt att laga mat,

men vi skall se till att du misslyckas.

det känns som att alla idéknäckare och

tv-kockar kommit till insikt med att,
nu när de lärt massorna att laga mat 
– så slutar dom att titta.

så därför gör man istället nya program, där

man uppmanar människor att laga mat

(gärna samtidigt som de ser på programmet).

för att sedan stressa upp det och krångla till

det till den milda grad, att de misslyckas.

lite som när måns bjöd pelle på fest (vilket den

enfaldiga pelle blev glad över då han sällan blev

bjuden på fest, kan man tänka), och sedan ställde

till med ”göra siffror med svansen-tävling”.

vilken pelle på förhand var tippad att förlora,

med sitt kommatecken på svanken.

om det nu inte varit för ormen som…

ja, ni kan säkert historien.

vart vill jag då komma?

tv-kockarna och deras anhang, verkar

vilja återta kommandot. nu skall soffpöbeln

lära sig att de inte alls kan laga mat, om de

nu hade fått för sig något så dumt.

därför börjar man ta tillbaka allt man sagt.

använda helt nya redskap, ingredienser

och tillvägagångssätt.

matlagning skall bli krångligt igen.


åtminstone på tv.


-----------------------

efter att ha ödslat femton minuter av mitt

värdefulla liv på dokusåpan ullared. så slogs

jag för första gången på länge, av vilken äcklig tv det är.

när dokusåpan var ny, för sådär femhundra år sedan.

då var det inte sällan man reagerade på att människor

behandlades illa och rent av mobbades i tv.

och då bör man betänka, att det var på den tiden då

nästan ingen riskerade att behandlas illa eller mobbas i tv.

nu är vi tv-tittare som det brukar heta, avtrubbade.

därför var det en märklig känsla, då jag helt plötsligt

fick en klump i halsen och kalla rysningar

längs ryggraden.

varför driver man med morgan? en snäll bondpojke

som uppenbarligen gillar bilar och sitt liv i stort.

en grabb som strävar efter att vara social och kamratlig,

även då han är lite blyg och sparsam med det verbala.

de femton minuter jag såg, utspelades till största del på

en parkeringsplats där ett gäng ”raggare” ställt upp sina bilar.

på samma parkering befinner sig bilintresserade morgan.

kameran följer hans minsta rörelse, och söker de

besvärande ögonblicken.

där man i normala fall hade klippt, så vilar istället bilden

kvar på morgan – och fångar den pinsamma tystnaden.

vi som tittar förväntas naturligtvis tänka: ”fy fan vilken

djävla pajas, han är den där morgan. han spottar inte ur

sig oneliners, ser inte dem han talar med i ögonen och

trivs med att jobba på lagret på gekås.”

jag vet inte om jag var extra känslig igår.

men jag tycker att programmet vittnar om en obehaglig

människosyn. särskilt som man vet att de har filmat, trixat

och klippt så att svetten lackat. för att kunna skapa

bilden av pellejönsen från ullared.

jag offrade mina femton minuter igår. och morgan

får sina femton minuter av strålkastarljuset. men snart

är han glömd, och vi matas istället med en annan

”misslyckad människa” att skratta åt.


--------

- finns det fåglar som äter gräs?

- njaa, det finns det nog?

- och fisk äter dom också.

- det stämmer.

- och kött finns det fåglar som äter?

- hmmm.

- och dinosaurier, det finns dinosaurier

som äter kött.

- ja. men så fanns det väl dinosaurier

som åt gräs också?

- ja, och kött. och blad!

- ja det var väl de där stora…

- dinosaurius långhalsus, hette dom.

- verkligen?

- japp, dom nådde enda upp till träden.

- oj, det var högt.

- äter dom fåglarna bara gräs?

så kan det låta i bilen på väg till dagis, då jag

och min femåriga polare ventilerar zoologi.


-------