horsebaby

- nähä, de är slut allesammans, kvittrar hon.

tösen på pressbyrån.

hon låter upprymd, rent av lycklig över att ge mig beskedet.

som om hon just botat mig från bronkit.

istället handlade det om att jag, efter att ha stått i kö i dryga

tio minuter ville köpa det pendlarkort som jag är tvungen att

ha för att kunna ta mig till mitt arbete, var slut.

döda inte budbäraren, brukar det heta. men det vetefan...

ovan exempel är på intet vis unikt.

inte sällan får man på  lunchrestaurangen  beskedet att:

- dagens fisk är slut.

- men klockan är ju bara tjugo i ett?

- ja men den är slut ändå. svarar servitrisen med ett leende,

samlar ihop menyerna och försvinner bort

med små hoppsasteg bland borden.

missförstå mig rätt. visst är det ett plus när servicepersonal ler.

men det kan uppfattas fel, då budskapet är negativt.

man får istället känslan, att människan som

står och fån-ler en i ansiktet saknar empati.

detta har jag lärt mig den hårda vägen då jag som artonåring

arbetade som hotellreceptionist på stadens stadshotell.

det var en söndag, sen kväll i november månad.

hotellet var tomt sånär som på mig (inget ovanligt en söndag).

in i lobbyn kliver en medelålders herre, märkbart irriterad på

vädret, årstiden och livet i stort.

efter det att han bokat sitt rum, så frågar han mig

om ett tips på en bra restaurang där han kan få en

god bit mat med tillhörande dryck.

det är nu jag gör det.

jag ler och svarar: - det finns inga restauranger öppna så här sent.

mitt leende kommer sig av att jag hör hur

absurt det låter, när jag ger honom beskedet.

men det vet ju inte den hungriga herren.

- vad i helvete flinar du åt! tycker du att det är roligt när

människor är hungriga? skrattar du åt folk som svälter?

hur fan kan det vara roligt!

jag inser mitt misstag och erbjuder honom

att fixa en god macka med ett par kalla pilsner,

utan kostnad naturligtvis.

vi skiljs som vänner, och jag har lärt mig en läxa för livet.

de är nyanserna som gör skillnad.

- - - - - - - - - - - - - - -