horsebaby

dessa telefonsäljare, jag säger då det.

 

blev just för andra gången uppringd av en

säljare på ett av alla dessa företag som vill

göra pengar på att hjälpa andra företag att

annonsera via google adwords.

 

han fick samma svar som sist: att jag inte

har tid att prata om det för tillfället.

då vill han istället boka in en tid då vi kan

prata om hans braiga idé.

jag informerar honom om läget, och ber

honom återkomma i vecka sex.

 

han står på sig och vill boka in en tid.

jag upprepar det faktum att jag har mycket

att göra, och inte kan boka in en tid i nuläget.

då fäller han den, kommentaren som gör att

jag aldrig kommer att göra en enda affär med

honom eller den tattarfirma han företräder:

- du är inte ensam om att ha mycket att göra.

men jag får väl försöka hinna med att återkomma.

 

- ja du, gör inte allt för stora ansträngningar

om tiden är knapp. det är väl du som försöker

sälja på mig något – och inte tvärtom?

 

klick

-------------

en pinsam händelse som idag är så pass

svunnen i tiden, kan jag nu bjuda på.

 

vår son lärde sig att gå vid juletid strax

innan det att han fyllt ett år.

när vi efter några dagars extra ledighet

återvände till hans förskola, så ville jag

givetvis visa på hans nya färdigheter.

 

bara en halvtimma tidigare hade han

stultat omkring hemma, jag hade själv

fångat upp honom och tryckt på honom

sina vinterkängor, och burit ned honom

i bilen.

väl framme på förskolan satte jag ned

honom på marken för att alla skulle få

se hur han spatserade (nåja) fram.

 

ha tog ett halvsteg och satte sig genast

ned. jag lyfte upp honom och väste lite

svagt i mungipan:

- visa nu vad du lärt dig.

denna gång blev det inte ens ett halvt

steg, innan det att ha satte sig igen. ett

tredje försök, och nu började han gråta.

 

- nähä, han ville visst inte gå just nu.

sa jag åt fröknarna och hoppades på

att de inte uppfattade mig som en

prestationshetsade mytoman.

 

när jag på eftermiddagen återvände till

förskolan så var barnen inomhus.

och till min stora glädje kommer sonen

staplande fram till mig. jag var mäkta stolt.

 

en av hans fröknar kom fram till mig och

log vänligt. sedan sa hon:

- han är jätteduktig på att gå. och det var

alls inte märkligt att han vägrade i morse.

kan ju inte vara lätt att gå med en

sådanhäringa liggandes i skon.

 

och så höll hon upp handen och visade på

en vinkork, inte mycket mindre än själva skon.


---------------

jag fortsätter att frossa i gamla nummer

av okej. då responsen på bloggen som

vanligt är obefintlig så har jag ingen aning

om ni vill läsa om det här, men jag tycker

att det är kul.

 

i nr:6 1985 så finns en intervju med

tamburinisten i the pinks, jimmy andersson.

nu skulle man givetvis kunna göra sig lite

rolig kring jimmy och hans karriär – men det

tänker jag inte göra. istället reagerade jag över

de frågor som ställdes under intervjun.

 

det finns ju något som kallas ledande frågor, och

något som skulle kunna kallas för - svävande frågor.

här får vi några exempel på när man blandar

dessa olika frågetyper:

 

intervjuns andra fråga lyder:

har du någon hund?

på detta svarar jimmy:

nej, vi har haft två fåglar, men dom är döda.

vi gav bort dem till grannen som gav dem

kaninmat istället för fågelmat.

 

här skulle man istället kunnat fråga om jimmy har

några djur, inte sant? en annan fråga av samma typ

går bättre:

- spelar du hockey?

här visar det sig att jimmy spelar hockey och

inte fotboll*, basket, handboll eller någon annan

ovanlig sport.

 

en fråga som man misstänker har kommit

till efter en hel del grävande är:

- fick inte du en slalomutrusning i julklapp?

svaret får dock inte jorden att skaka:

- jo, av mamma och pappa.

 

nu vet vi allt om jimmy andersson.

som för övrigt gjort karriär som allsvensk

fotbollsspelare* i degerfors if. (1996-1997)

 


--------------------

jag trodde faktisk att det skulle vara enkelt

att sitta och göra sig lustig över gamla

nummer av okej.

men det jag hittat hittills är inte sådär jättekul,

om man bortser från insändarna. därför måste

jag bjuda på några till:

 

signaturen yvonne 19 år frågar sig:

varför är killarna i oslo så fula?

nu har jag fått nog av oslo! jag orkar inte bo

här längre! varför måste killarna i oslo vara

så fula! jag älskar långhåriga och snygga killar –

men tror ni jag hittar dem här i oslo? icke!!!

här finns det bara tråkiga, korthåriga och fula

figurer. dom hajar ingenting.

först Nu har dom börjat låta håret växa – men

när blir det långt? om 2 år?

det är bara att konstatera, oslo är inget ställe för

en snygg brud. det finns förstås några långhåriga

killar här, men gissa hur dom ser ut för övrigt?

jo, dom har runda små glasögon, gula finnar i

ansiktet, fett hår med en massa mjäll och dom

luktar shit. usch!

 

yvonne har uppenbarligen ingen lust att vänta

två år på att det norska håret skall växa.

sen gillar jag hennes sakliga konstaterade att:

dom hajar ingenting. men visst borde de

norska fula killarna lukta drit och inte shit?

 

insändarsidan i okej var vid tiden ett viktigt

forum, kan man konstatera. här talas det inte

bara om musik och film. flera skribenter vill

prata om hur det är att vara tjock, mobbad

eller/och ensam.

 

här finns det utrymme för alla:

fy faaan för synthare!

för alla föräldrar & andra slemgrodor

som hatar hårdrock!

för hitler och tredje riket!

för skolan och aids!

dee snider

 

jag misstänker att det knappast är

den dee snider som skrivit, men

visst är det charmigt att ta avstånd

från tredje riket – år 1985.

--------

jag plockade ett slumpvist exemplar ur högen.

framsidan pryder en av mina våta drömmar

från den tiden. jag syftar inte på mark ”nej jag är

ingen omopererad kärring från lammhult”  st john,

utan på heather locklear.

 

på sidan två finner jag brevspalten, här borde

det finnas några guldkorn.

det visar sig att jag har fel – brevspalten är

ett berg av guld. låt mig bjuda på några smakprov:

signaturen paul stanley for ever, är rasade över

att vissa 13-åriga småapor vågar kalla paul stanley

för en hårig bergsgorilla.  jag citerar

”alla karlar har väl mer eller mindre hår på bröstet”.

hon tycker vidare att alla som retar sig på pauls hårväxt

skall läsa lilla fridolf och kalle anka istället ”de har

åtminstone inget hår på bröstet – inte vad jag vet i alla fall”.

 

möjlig brevpolare söker flickbekanta och skriver:

”mitt politiska medvetande är väl inget att

hurra för, men jag sticker inte under stol

med att jag har hjärtat till vänster”

 

snart 14 år, men ändå ingen barnunge:

undrar vad i helskotta det är för fel på att vara

oskuld vid 25 års ålder. per herrey verkar var

den snällaste och förståndigaste kille man kan få tag på.

 

sen kommer denna text från kämpade mor i falköping:

inte konstigt att ungdomar blir brottslingar när

de växer upp med tidningar som okej.

hon är mamma till två barn, 11 och 13 år, hon fortsätter:

en dag tittade jag i deras okej-tidningar. det första jag

får se när jag slår upp tidningen är en söt flicka.

oj då tänkte jag, jag som trodde okej var en dålig tidning.

men den glädjen blev kortvarig. nästa sida jag slog upp

gav mig en smärre chock. där stod ett gäng långhåriga

drasuter och BET i en gammal okej-tidning.

sådär håller det på. hon upprepar ordet drasuter några

gånger till och frågar vad myndigheterna egentligen

sysslar med, som inte censurerar denna våldstidning.

 

i samma andetag förfasar hon sig över porrtidningar,

tv-deckare och svordomar. i sin kamp att få

ungdomarna på fötter.

 

ju mer jag läser i brevspalten desto tydligare

blir bilden av ett samhälle drabbat av hysterisk

moralpanik. insändare efter insändare handlar

om de fruktansvärda långhåriga männen i kontrast

till godhjärtade bröderna herrey.

 

jag bläddrar vidare.

 

okej från som enda tidning vara med vid inspelningen

av kiss nya album: animalize. de inleder artikeln såhär:

skyskraporna reser sig som monstruösa monument

och kastar skuggor över gatorna där människor ilar

fram i stressfart.

new york var fortfarande lite otäckt 1984, får man anta.

 

på sidan 24 får vi veta att richard (herrey) och kris

går skilda vägar. det där med ålder efter varje namn

var tydligen inte uppfunnet då, men de kan inte vara

mycket mer än arton fyllda. herreys har just haft

turnépremiär i skara inför 15 000 åskådare, vilket

richard kommenterar såhär ödmjukt:

vi är glada att folk lyssnade och inte gick hem.

 

en bild på wratchild, för er som minns dem.

 

 

så nu orkar jag inte referera mer från detta fullspäckade

nummer, men återkommer snart med ett nytt.

----------

detta är vad jag tänker ägna mig åt på

bloggen ett tag framöver.

okej – min och många andras

bibel under 80-talet.

jag återkommer med reflektioner så

snart jag börjat bläddra i dessa

blanka blaskor.

------------

gårdagens idrottsgala blev ju inte
mindre vrålkass, då jag timmarna
innan beskådade när ricky gervais
öppnade golden globe galan.

http://feber.se/video/art/198923/ricky_gervais_ppningstal_/

enligt traditionen så skall jag på denna

blogg idag raljera och kommentera

gårdagens idrottsgala.

men idag är det svårt.

tidigare idrottsgalor jag beskådat har

varit pajiga, men inte utan charm

och stora ögonblick.

gårdagens gala var så usel att det inte

känns rätt att göra sig lustig över den.

det skulle vara som att hota en

igelkott med ett häftstift.

 

robin var inte dålig, men heller inte bra.

 

tacktalen som man tidigare kunde fnissa

sig harmynt åt, är numera så slätstrukna

och inövade att man lyckas somna

på 26 sekunder.

 

nicklas wikegård satt ensam i en studio och

ylade om att idrottarna skulle börja supa,

slåss och kalla varandra för bowlare

(adhd goes galahumor).

 

kvällen största och enda höjdpunkt:

stenmark prisas av bröderna mahre.

jag får alltid rysningar i kroppen och blanka

ögon då stenmark hyllas. han är på något

vis den största av dem alla –alltid.

 

sketcherna? hade wikegård skrivit dem också?


-------------------------------

han har idag avverkat sitt tredje

levnadsår, och för var dag som går

så berikar han mitt liv.

han får mig att oroas, förbluffas, gråta,

imponeras, tänka efter men mest av allt

glädjas och skratta.

hans liv är viktigare än mitt eget, precis

som hans välbefinnande och trygghet.

han är en av två människor som får mig

att växa. många gånger upplever jag att

han är viktigare för mig än vad jag är

för honom, låt så vara.

 

jag älskar dig min son. grattis på treårsdagen.


------------