horsebaby

Detta var den första krönika som jag skrev för VarbergsPostens räkning.
Något jag nu såhär fem år senare blir pinsamt påmind om. För även om
jag tycker mig funnit en röd tråd och hyfsat relevant kritik mot Varbergs
fästning. Så missar texten målet.
Ändå minns jag hur jag slet och jobbade med detta, mitt första alster.
Hur jag vände och vred på mina formuleringar, och febrilt försökte pressa
in humor i nästan varje mening.

Även läsarnas mottagande av min text, var minst sagt svalt.
- Såg att du skrivit en krönika i VP.
- ¬Det stämmer.
- Jaha?

Då 2011, hade jag svårt att ta till mig av kritiken. Inte var väl krönikan så usel?
Nu 2016, så kan jag konstatera att den var sämre än usel.

15 juni 2011
(rubriklös)

Jag är en pålitlig ambassadör för Varberg. Så snart någon utsocknes (läs: icke varbergare) ställer
frågor och vill veta mer om vår vackra stad, då sovrar jag inte på orden.
Istället berättar jag om alla möjligheter till salta bad, den charmiga stadskärnan
och hur man i Varberg har nära till precis allt! Vad som gömmer sig bakom ordet allt, hoppas jag
slippa gå närmare in på.

Men jag är som sagt stolt över den stad där jag framlever mina dagar. Stolt men inte blind.
Som ambassadör för sin stad, har man nämligen också rätt att kritisera det man är mindre nöjd med.
Jag får klaga och peka på brister med Varberg.
Samtidigt som jag genast går i försvar, ifall någon icke infödd framför samma kritik. Lite som hur det
är med ens föräldrar, eller för den delen i relationen till sina barn. Själv kan man hacka på dem och
tillrättavisa deras knappheter.
Men nåde den utomstående som törs klanka ned på ens blodsband.

Därför är jag förberedd och vet vad jag skall svara då gästade besökare kommer till mig om råd.
Om någon, låt säga från Skene, saktar ned sin bil och frågar mig efter vägen till Apelvikens Camping.
Inte skulle jag då beskriva vägen, och sedan avsluta med orden: Men ta det väldigt försiktigt, för
i Varberg är det inte många som lärt sig köra efter högerregeln.
Nu är det visserligen sant. Men det låter inte bra. Folk utifrån kan få för sig att vi Varberg har svårt
att lära nytt, att vi inte skulle vara flexibla och nytänkande invånare. Och säg mig den som vill, om
sina grannar en sådan ömklig bild förmedla?

Eller om någon annan, låt säga från Viskafors, vill veta vad nytt man kan se på museet uppe
vid fästningen? Så svarar jag naturligtvis inte: Jaha du. Om du har sett Bockstensmannen och den
där fejkade kulknappen, så har du sett allt. Eller vänta, satte dom inte upp en ny behållare för
papperservetter på besökstoaletten i förfjol? När var du där senast sa du?
Istället breder jag ut texten och letar febrilt i mitt huvud efter något nytt att berätta om en väldigt
gammal fästning där tiden står stilla. Jag mumlar något om textilutställning och försöker le övertygande
emot badgästen.

Samma sak om någon från exempelvis Borås vill ha tips på…
Ja du fattar poängen. Det handlar om att vara kreativ och enögd, båda egenskaper jag har med
mig sedan födseln.

Sommar i Varberg, min topplista:
- Cykla, spring eller gå i rask takt. Avsluta vid havet för ett svalkande dopp.

- Sätt dig på balkongen (din egen, inte min), förse dig med något gott att
dricka och en god bok.

- Samla dina närmaste vänner på Carlsson Bakficka. Skratta, spisa och
njut – minst till stängningsdags.

- Hoppas på regn i mitten av juli. Perfekt väder för att se
bergsetapperna i Tour de France på TV.

- Kliv upp tidigt, öppna fönstret på vid gavel, gå och lägg dig igen och lyssna
på sommaren tillsammans med dem du älskar.