det var tider det...
jag har på ganska kort tid kommit i kontakt
med tre svunna kompisar från ungdomen.
tre idag vuxna män, som av någon märklig
anledning har fastnat i slutet av åttiotalet.
självklart kan man minnas någon dråplig anekdot
tillsammans. men det är något med blicken
hos dem som skrämmer mig. ögonen skriker
ut en desperat längtan att någon skall föra dem
tjugo år tillbaka i tiden.
de verkar sakna folkölsfyllorna, videokvällarna
och innebandymatcherna till den milda grad, att
de är redo att offra vad som helst för att få återvända.
jag sitter där och försöker förstå vad de saknar,
samtidigt som jag nynnar på "vår bästa tid är nu..."
ovanstående resonemang kan upplevas komma från
någon som anser sig vara skitviktig, det kan jag stå ut med.
- - - - - - - - - -