Första krönikan
Detta var den första krönika som jag skrev för VarbergsPostens räkning.
Något jag nu såhär fem år senare blir pinsamt påmind om. För även om
jag tycker mig funnit en röd tråd och hyfsat relevant kritik mot Varbergs
fästning. Så missar texten målet.
Ändå minns jag hur jag slet och jobbade med detta, mitt första alster.
Hur jag vände och vred på mina formuleringar, och febrilt försökte pressa
in humor i nästan varje mening.
Även läsarnas mottagande av min text, var minst sagt svalt.
- Såg att du skrivit en krönika i VP.
- ¬Det stämmer.
- Jaha?
Då 2011, hade jag svårt att ta till mig av kritiken. Inte var väl krönikan så usel?
Nu 2016, så kan jag konstatera att den var sämre än usel.
15 juni 2011
(rubriklös)
Jag är en pålitlig ambassadör för Varberg. Så snart någon utsocknes (läs: icke varbergare) ställer
frågor och vill veta mer om vår vackra stad, då sovrar jag inte på orden.
Istället berättar jag om alla möjligheter till salta bad, den charmiga stadskärnan
och hur man i Varberg har nära till precis allt! Vad som gömmer sig bakom ordet allt, hoppas jag
slippa gå närmare in på.
Men jag är som sagt stolt över den stad där jag framlever mina dagar. Stolt men inte blind.
Som ambassadör för sin stad, har man nämligen också rätt att kritisera det man är mindre nöjd med.
Jag får klaga och peka på brister med Varberg.
Samtidigt som jag genast går i försvar, ifall någon icke infödd framför samma kritik. Lite som hur det
är med ens föräldrar, eller för den delen i relationen till sina barn. Själv kan man hacka på dem och
tillrättavisa deras knappheter.
Men nåde den utomstående som törs klanka ned på ens blodsband.
Därför är jag förberedd och vet vad jag skall svara då gästade besökare kommer till mig om råd.
Om någon, låt säga från Skene, saktar ned sin bil och frågar mig efter vägen till Apelvikens Camping.
Inte skulle jag då beskriva vägen, och sedan avsluta med orden: Men ta det väldigt försiktigt, för
i Varberg är det inte många som lärt sig köra efter högerregeln.
Nu är det visserligen sant. Men det låter inte bra. Folk utifrån kan få för sig att vi Varberg har svårt
att lära nytt, att vi inte skulle vara flexibla och nytänkande invånare. Och säg mig den som vill, om
sina grannar en sådan ömklig bild förmedla?
Eller om någon annan, låt säga från Viskafors, vill veta vad nytt man kan se på museet uppe
vid fästningen? Så svarar jag naturligtvis inte: Jaha du. Om du har sett Bockstensmannen och den
där fejkade kulknappen, så har du sett allt. Eller vänta, satte dom inte upp en ny behållare för
papperservetter på besökstoaletten i förfjol? När var du där senast sa du?
Istället breder jag ut texten och letar febrilt i mitt huvud efter något nytt att berätta om en väldigt
gammal fästning där tiden står stilla. Jag mumlar något om textilutställning och försöker le övertygande
emot badgästen.
Samma sak om någon från exempelvis Borås vill ha tips på…
Ja du fattar poängen. Det handlar om att vara kreativ och enögd, båda egenskaper jag har med
mig sedan födseln.
Sommar i Varberg, min topplista:
- Cykla, spring eller gå i rask takt. Avsluta vid havet för ett svalkande dopp.
- Sätt dig på balkongen (din egen, inte min), förse dig med något gott att
dricka och en god bok.
- Samla dina närmaste vänner på Carlsson Bakficka. Skratta, spisa och
njut – minst till stängningsdags.
- Hoppas på regn i mitten av juli. Perfekt väder för att se
bergsetapperna i Tour de France på TV.
- Kliv upp tidigt, öppna fönstret på vid gavel, gå och lägg dig igen och lyssna
på sommaren tillsammans med dem du älskar.
Självgod
Jag bestämde mig för att skaka liv i min gamla blogg, av ett enda skäl.
Nu tänker jag ösa in alla mina krönikor som jag skrivit för VarbergsPosten.
Varför? Äsch jag vet inte.
fantastiska fyra
den här bloggen ligger som bekant i dvala.
men nu vakna den till för ett ögonblick, ett viktigt ögonblick.
idag fyller min son fyra år. jag tänker avstå från meningar som:
fyra år! jag fattar det inte? är han verkligen redan fyra år.
och skriver istället:
att vara far till ett barn måste vara den viktigaste uppgiften
man kan bli tilldelad. att få vara den som skall stötta, lära,
lyssna på, trösta och älska en son. är många gånger större
och mer betydelsefullt än vad man kan ta in.
när vår son är ledsen, rädd eller orolig. så vet han att jag
finns där för honom.
jag skrattar ofta. men inget skratt kan mäta sig med det som
jag delar med min son. när vi skrattar tillsammans, känns det
som det klaraste beviset på att jag är en ganska bra pappa.
vi skall fortsätta att skratta tillsammans, min son och jag.
pappa älskar dig.
-------
lagom till kaffet
kanelbirros drag
såg senaste schulman show. där skulle alex och
marcus försonas.
de gjorde ett halvhjärtat försök att peka på vad de
ogillade hos varandra. då programmet var slut, kunde
man konstatera att det inte fått uträttat speciellt mycket.
det är något med birro. han är skum, lättstött och
aggressiv. jag försöker förstå honom, men lyckas inte.
och så igår. då skulle biet från götet utmana hägglund
om posten som ordförande för kd. men då blev fyran
ilskna, och gav birro foten från ett jobb som han ännu
inte tillträtt. då blev birro jättearg och skrek och gormade,
men hoppade också av sin kandidatur. fast fyran var redan
så förbannade att de nästan gav honom sparken en gång till.
men argast av dem alla… ja ni fattar.
nu är inte birro mellan två jobb. åtminstone inte mellan
jobben som partiledare och programledare.
-------
trafikdikt
bilen framför framförs dåligt
bilen bakom lika så
tre chaufförer på rad
varav usla äro två
--------
blicken
en blick säger mer än tusen bilder.
------------------
hallands floder
är detta verkligen allt vi får?
uppbrott
det räcker nu. det är slut.
fatta det? ge upp.
sluta klänga dig kvar.
vi orkar inte med dina desperata
försök att lappa ihop något - till
vad det än gång var.
det finns inget att bygga på – inga
känslor att besvara.
kan du inte bara dö?
snälla saab, dö!
-------
en kort reflektion
att vara man och småväxt måste vara ett helvete.
jag syftar på pajsare som måste stå på tå för
att tangera 160 centimetersstrecket .
dessa män (nåja) måste lida helvetiska kval
för sin brist på längd.
varför bär annars dessa pysslingar på ett
sådant ohämmat bekräftelsebehov?
pyttesmå män är ofta väldigt otrevliga.
de har som regel sådana komplex för sin litenhet,
att de tolkar minsta ord, minsta företeelse
som ett hån emot sin person.
om en lilleputt svävar ut i ett resonemang, så blir han
rasade ifall man ber honom förklara sig i korthet.
vem törs erbjuda en tvärhand, lite småvarmt
från julbordet?
just kring jul är de ännu ömtåligare, de små liven.
vet inte om det hänger ihop med alla nissar som
pryder skyltfönster och farstutrappar.
under min två och en halv vecka långa militärtjänstgöring,
så var vi vid ett tillfälle ute för att åla och hasa över
ett fält med meterhögt gräs.
efter någon halvtimma skrek befälet:
- vi bryter där, alla ställer sig genast upp!
vi gjorde som det finniga befälet bad oss. men han
var ändå inte riktigt nöjd.
- alla skall ställa er upp! det gäller även dig göransson!
problemet var bara att göransson redan
stod upp. visserligen i en decimeter djup svacka,
men lik väl ståendes på fötter.
göransson kokade av ilska, men han bet ihop.
vi andra kunde alla se, hur han svalde ner ännu
en stor tugga hat i sitt redan välfyllda bröst.
sin vrede misstänker jag han tagit ut på sin omvärld,
många gånger om sedan den där dagen på fältet.
--------------
berörd
petter settmans snusklek avslöjad
strippade i kabinen – planet fick vända
så klär vi oss på stranden 2011
expressen – berättade som berör
------
bror duktig
å vad alla är så djävla duktiga.
igår ställde man frågan till ”vanligt” folk i p1:
- är det okej att ta en kvarts tupplur på arbetstid,
om det gör dig effektivare?
vad tror ni folk svarade?
- oj oj oj, vad är det för jobb som man kan ta en
kvarts extra rast. själv är jag glad ifall jag hinner
med en femminuters lunch.
- sova kan man göra på natten.
- i min bransch finns det inte en minut över
till annat än arbete.
BULLSHIT
jag skulle kunna räkna upp tusen yrken, där det
minsann inte jobbas oavbrutet i åtta timmar.
arbetsplatser där det finns mer än
en kvart att tryna på.
men det är egentligen inte sakfrågan som upprör mig.
det är redigpelle-attityden.
frågar man folk om vilket deras favoritprogram på tv är?
så svarar 8 av 10 att de sällan har tid eller lust att se på tv.
SKITSNACK
det är bara kolla alla mätningar som görs angående tv-tittade.
var gömmer sig alla dessa miljoner tittare?
frågar man människor om deras matvanor, så får man
veta att alla äter och köper ekologiska grönsaker.
de är noga med ursprung och innehåll.
JAHA?
vem är det då som mölar i sig tonvis av chips,
läsk och gorbys piroger?
vem köper alla hel och halvfabrikat och
frukostflingor gjorda av socker?
vem försöker dom lura?
------
ödmjukastast
- det gick bra.
det är inget citat ni läser. men jag har en känsla av att
det är precis så som ingmar stenmark sammanfattar
sin insats i mästarnas mästare 2011.
inte jättebra, inte perfekt och inte superbra.
utan just – bra.
och visst såg ingemar både nöjd och lycklig ut, då han
utklassat snubbelfot. men mest av allt, så såg ingemar
lättad ut. nöjd över sin prestation, lycklig över att
motsvarat svenska folkets förväntningar – ännu en gång.
jag minns, om än inte glasklart, när stenis åkte skidor på tv.
jag minns också tillfällen då tv:n rullades in i klassrummet,
och klassen väntade på stenmarks andra åk.
vad jag minns, så vann han varje gång.
han vann nästan jämt – och ändå var man så inibänken
nervös. men det tror jag mest kom sig av att sven ”virrpannan”
plex pettersson*, spred sin nervositet till tittarna
(så snart ingemar startat, så sprang mamma och gömde
sig på toaletten. efter två minuter hörde man hennes oroliga
stämma: vann han?).
efter skolan spände jag på mig miniskidorna och lekte
världscupen tills det att man inte såg skidspetsarna framför
sig. i en ynklig backe med svag lutning, iklädde jag mig rollen
som phil och steve mahre. sedan åkte jag som bojan krizaj,
anderas wenzel och piero gros.
sist ut var alltid stenmark, jag ”luftade” mina skidglasögon**
och gav mig iväg.
och precis som på tv så vann ingemar varje gång (även de
gånger då jag lyckades med konststycket att ramla).
han var en stor idol då, och är en stor idol idag.
inga stora gester, inga divalater och inga stora ord***.
det är – bra.
* jo, han var virrig redan då.
** det var innan man började kalla skidglasögon för goggles.
*** kan tyckas märkligt att min andra stora idol heter zlatan.
där satt den
nu är det klart!
per schlingman har sagt ja, till att
medverka i en ny säsong av höjdarna.
---------
