horsebaby

vad får en rutinerad, sval och erkänd

skådespelerska som uma thurman att

spela med i sådanhäringa dynga?

nu har jag inte sett filmen. men läste på

baksidan att det är en hejdlöst?!? rolig

komedi om hur det är att ha världens

tuffaste jobb: att vara mamma.

säg inte att det enkla svaret är – pengar.

på frågan varför coola uma vill styra

om från respekterad skådis till en

hånad schwarzenegger- karriär.

--------

fy fan för alla prisbelönta och hyllade dokumentärer.

varför skriver jag så?

därför att alla hyllade och prisbelönta

dokumentärer suger åsneröv.

jag har tagit upp det tidigare på min blogg.

då spydda jag galla över ”maggan slaggar

på balkongen”, eller vad den nu hette.

den var prisbelönt.

samma sak gäller för bananas och

videocracy – hyllade, prisbelönta och skitkassa.

de lyckas bara skrapa lite på ytan, men i försnacket får

man uppfattningen att bomber skall brisera.

kvällens dokumentär handlar om en

skogstok som kramar grizzlybjörnar.  

(ni kanske minns trailern från os i vancouver,

som kördes ungefär 97 000 gånger.)

jag tänker inte se den, då den garanterat är askass.

tips på andra dokumentärer man bör avstå:

big john – norsk skit.

samtliga michael moores filmer  – förljugna och vinklade.

suzzie tapper, jag har parkinsson – nähä?

hr: landshövding – när trist går bärsärk.

sen finns det en massa bra dokumentärer också.

dem hittar du överallt, men försäkra dig om att

de inte kammat hem ett enda pris.

------------

såg bröllopsfotografen igår, och just som han fick

in singelmalten så sa han god natt och gick?

går jag för fort fram? jag vill alltså inte tala om

filmen bröllopsfotografen, utan det märkliga

beteendet på film – där människor går, just som

de fått i sin mat eller drink???

vad handlar det där om?

jag upplever inte att det är jättevanligt i svensk film,

men i filmer från over there – så gör folk knappt

annat, än att gå mitt i maten.

detta är ingen ovanlig scen:

någon sitter på en restaurang och väntar. någon annan

kommer in och slår sig ned. – har du beställt? bläddrar

i menyn. tar en drink. får in sin mat och – går?

vad skall detta beteende symbolisera?

duschscenerna som jag funderat över tidigare, är

lättare att förstå. där handlar det om skam och ångest.

men det här med att schappa i samma ögonblick

som ens beställning ställs på bordet?

kan det symbolisera makt?

eller handlar det helt enkelt om att

man glömt plånboken i bilen?


---------------

minns ni mitt inlägg rörande den usla

skådespelaren jakob eklund?

hur jag raljerade över hur han säger:

”- men vafan”, typ tjugo gånger i varje film.

någon annan har sett samma sak.

http://www.youtube.com/watch?v=LimMVoxDfxA&feature=player_embedded

-------

danskar, detta rödmosiga folk i sockar och sandaler.

europas bondläppar i flanell och frotté, aldrig upphör

de med att förvåna.

att danskarna är duktiga på att göra film är det inte

längre någon som lyfter på ögonbrynen åt. filmer som:

efter bröllopet, festen och nattvakten gick hem även

hos storebror. närgångna, realistiska och skitiga.

igår såg jag fri os fra det onde (fräls oss ifrån ondo),

en dansk film från slutet av förra året. å hoppsan i helvete

vilken obehaglig film. så långt från legoland och gemytliga

danskar har jag aldrig tidigare skådat. det var skitigt, svettigt,

våldsamt och makabert.

visst lars von trier har ju gjort några tvistade alster (har

inte sett antichrist), men den här rullen fick verkligen

pölsevognen i gungning. att den sedan ballar ut lite på slutet

får man ta, ingen kan ju göra slut nu för tiden.

----------

någon mer än jag som är trött på den filmtrend

som verkar vara för evigt. filmer utan slut.

jo jag vet, slut är svårt. behöver bara se på mina

egna blogginlägg. de har sällan varken början

eller slut. böcker man läser, brukar som regel

ha slut- dåliga slut. vet inte hur många böcker jag

läst och blivit besviken på slutet. förmodligen därför

som jag nästan aldrig läser ut böcker.

då det återstår ungefär ett till två kapitel, så lägger

jag helt enkelt ner boken. när det kommer till böcker

så föredrar jag inget slut alls, framför ett skräpigt slut.

men då det kommer till filmer, så är jag av motsatt

åsikt – hellre ett kackigt slut än slutlöst.

senast igår såg jag en film som kändes helt okej.

när jag kurade ihop mig lite extra i soffan för att bjudas

på upplösningen – kom istället eftertexterna. jaha?

nu är det meningen att jag själv skall fundera på vad som

hände sen. kul – nyskapande. jag tycker det är fegt.

skall man berätta en historia, så skall man djävlar i mig

berätta slutet också – fan.

sedan får det gärna vara ett glatt slut för min del.

som det där i jönssonligan-filmen, då doris köpt kuddarna

på ikea fulla med pengar, från kuppen de misslyckades

med i början. det är vad jag kallar ett bra slut.


---------------------

ville ni inte veta hur den blev - filmen ni gjorde?

regi, daniel lind lagerlöf och manus, stefan karlsson.

för ni kan väl ändå inte sett filmen, nickat belåtet

och sedan unisont utropat: släpp operation

näktergal på dvd nu!

jag skrev tidigare att jag tycker de fyra första filmerna

om johan falk är helt okej. dom filmerna är inte

regisserade av daniel, inte skrivna av stefan.

men att man kan misslyckas så kapitalt?

tänkte stolpa upp filmens största brister här nedan:

storyn – det finns ingen story. heller ingen handling,

ingen början och inget slut. det är en brist tycker jag.

logiken – det finns ingen logik.

på allvar, lyssna på det här:

den lite svårmodiga polisen lasse (som är ungkarl

och därför har hela sin lägenhet full av skateboards

och snowboards) bokar ett möte med en källa. som
för övrigt är ett polskt hallickbiträde med ett extraknäck

i baren på stena-båten.

de slår sig ner på ett arbetarfik och följande

ordväxling utbyts:

- nå vad har du åt mig?

- det finns några killar som försöker skapa kontakt

med unga flickor i öst.

- det säger du. vad vet du mer?

- jag tror dom är ryssar.

- minsann. tack skall du ha. tack för hjälpen.

mötet är slut?

nu glömde jag berätta att board-lasse är kär i polskan.

hur det gick till får man aldrig veta. men det måste han

blivit vid deras förra och första möte, som varade i ungefär

fyra minuter.

en annan scen som måste gå till historien:

johan falk och skate-lasse träffas i vad som måste

vara polishusets datarum (det hänger sladdar från

taket och man ser några modem stå och blinka), där

skall de kopiera över en filmfil till en mobiltelefon.

med gravallvarliga ansiktsutryck så slår dig sig ner på

datastolarna. man får se en bild av datorskärmen där

någon drar filen från en mapp till en annan.

– sådär ja. bra. säger johan falk och reser sig upp.

då skall man betänka att detta är göteborgs särskilda

specialstyrka som man får följa. ett kompetent gäng

som behöver vara två för att kopiera en fil.

sen kan man ju fundera varför inga skuggade skurkar

upptäcker deras suv, som de listigt parkerar bakom ett

oljefat eller en papperskorg.

eller varför man skuggar superskurken då han dricker

kaffe på kielbåten, men sedan inte följer efter honom

då de ankommer till kiel?

man kan sammanfatta ”den tänka berättelsen” enligt följande:

göteborgs specialstyrka vet inte så mycket om traffickingen

från öst via kiel. tio minuter in i filmen så har de namnen på

alla inblandade.

men de vill inte slå till ännu. de måste ha mer på fötterna.

de gör ett par missar, johan falk korsar armarna och muttrar:

- men va fan.

de får inte veta så mycket mer. polskan i vilken lasse är upp över

öronen kär i - dör. lasse super ner sig på park avenue, men nyktrar

till på två minuter.

specialstyrkan vet inte ett skit mer än tidigare, men har tillräckligt

för att slå till? superskurken smiter, luras i en fälla och blir

senare skjuten och dör.

johan falk ser bekymrad ut.

the end


-- -- ---- --- --- ------ ---- --

jag gillar filmerna om johan falk och den där goa

specialstyrkan änna. även om den femte filmen:

typ näktergal någonting, var helt värdelös.

men de andra har funkat. inte så svarta som

wallander, inte så överdriva som beck.

egentligen är det väldigt motsägelsefullt att jag tycker

filmerna är okej, samtidigt som jag anser att jakob eklund

är sveriges sämsta skådis sedan john elfström.

det var john elström som spelade åsa-nisse i filmerna

om åsa-nisse. kriminellt dåliga filmer med titlar som

åsa-nisse i raketform, åsa-nisse i agentform och

åsa-nisse i popform?!? (misstänker att åsa-nisse spelar

pop i den filmen).

tillbaka till jakob eklund och hur dåliga han är – han är

fruktansvärt dålig.

ett exempel: minst två gånger i varje film så blir johan

falk sur, besviken och putt.

för att illustrerar detta så lägger jakob såväl ben som

armar i kors, kröker nacken och säger med butter

stämma: - men va fan.

detta är ett grepp som jakob eklund tagit med sig från

tidigare skådespelarinsatser (se änglagård, se tusenbröder).

att jakob eklunds rollfigurer endast bär på ett ansiktsutryck

stör mig också. att det ansiktsuttrycket gör honom väldigt

lik jan guillou, stör mig om möjligt ännu mera.

dessutom går han fult. precis som steven segal. hur fan

kan man vilja gå som steven segal?

------

jag ber att få återkomma om varför jag tyckte

näktergalsfilmen var så usel.



-------

när det duschas på film, är den handlingen som regel förknippad

med skam eller sorg. vet inte hur många duschscener man sett

genom åren där ”den duschande karaktären”, antingen sitter i

fosterställning och huttrar eller lutar sig mot kaklet med skållhett

vatten forsande över sin rygg. sen skall man som betraktare

fundera över är det vatten eller tårar som rinner ner för

kinderna – tårar eller vatten?

varför förknippas duschritualen med skam på film? de enda som

inte gråter och snorar i duschen, är dem som blir mördade i nästa

scen (fast nog brukar även de se lite bekymrade ut).

att snart bli mördad, kan vara både sorgligt och skamligt.

detta symboliska filmknep med sorg och skam i duschen, har gått

så långt att man måste ta i å det grövsta ifall man istället vill visa

på någon som duschar för att bli ren.

människor på film som inte bedragit sin fru, blivit våldtagna eller

står i begrepp att bli mördade – kan inte duscha normalt.

nej, då skall det joddlas, gärna bäras duschhätta och skrubbas på

ryggen med en sådan där fånig borste som normalt bara används

då kalle anka tar ett bad.

de är så in i helvete glada över att duscha, att man nästan hoppas

på att norman bates skall poppa upp ur golvbrunnen och

perforera dem med knivhugg.


--------

igår fick jag hem den, toaborsten jag

ropade in på bukowskis häromdagen.

det är bergmans gamla toaborste.

så nu kan jag skrubba bort familjens

bajs med samma borste som bergman

en gång skrubbade bort sitt träck med.

7500:- tycker inte jag är mycket för en

borste med intorkat bajs, med tanke

på det historiska värdet.

kanske höll han just i denna borste då

manuset för hets föll över honom.

eller kanske skrubbade han bajs i samma

ögonblick som de första replikerna för

viskningar och rop dök upp under baskern.

det är när man sysselsätter den vänstra

hjärnhalvan som den högra knäcker idéer,

eller om det är tvärtom.

därför har denna toaborste förmodligen

betytt lika mycket för bergmans konstnärskap

som vilken gåspenna som helst.


-- -- -- -- - -- --- ----

i fredags såg jag catch me if you can,

minus en kvart.

ja, jag stängde av när det var en kvart

kvar på filmen.

har sett filmen tidigare och gillar inte slutet.

det är i övrigt en småtrevlig film med den

briljante christopher walken, men slutet är

bara inte bra.

då kan man göra som jag gjorde, fimpa.

samma sak gjorde jag, då jag för första

(och enda)  gången såg titanic - slutade

titta då det var ungefär en kvart kvar. något

min fästmö inte hade någon som helst

förståelse för.

- skall du inte se slutet?

- nix, jag vet hur det slutar. alla vet hur

titanics jungfruresa slutade.

logiskt eller maniskt?

nu har nämligen amatörpsykologen i mig,

börjat gräva lite i det här. då jag kom

på mig själv att göra samma sak med  böcker.

vet inte hur många böcker jag läst fram till

det sista kapitlet, och sedan - slutat.

jag kanske är rädd för slut?

bär jag på ett underliggande behov

av oändlig evighet.

jag måste sluta med det där, men jag

klarar inte av slut, hur skall jag...

-----------------------

igår, herr landshövding. för någon månad

sedan, maggie vaknar på balkongen (som kunde

haft undertiteln: jag somnar i soffan).

konstaterar torrt att svensk dokumentärfilm inte

håller någon vidare klass. betänk att både dessa

filmer var nominerade till en guldbagge detta år.

sällan har beskrivningen "roligt som att

se färg torka", stämt in så väl.

när man igår under femminuters sekvenser

fick se anders björck läsa sin post, kunde man

faktiskt ana hur färgen på väggen bakom

honom passade på att torka lite extra.

nästan lika trist var det att se maggie städa

sin balkong eller handla tomater.

nu visar det sig dock att denna

socialrealism går hem hos kritiker och

andra djupingar (läs hynek pallas på svd).

det jag upplevde som trist och intetsägande,

är tydligen stor konst och drömsk kvalitet.

måste göra något åt min smak, eller åtminstone
lära mig att uppskatta en nystruken vägg.


---------------------------------------------------------

jag har nästan läst:

det skall bli ett sant nöje att döda dig. av magdalena graaf.

tjejbok, jo jag vet.

att jag nästan läst boken, förklaras med att jag

läst allt utom de två-tre sista kapitlen.

det finns nämligen ett problem med "sanna"

berättelser från livet. att det är bara när det är eländigt

och djävligt, som det är intressant att läsa om.

de avsnitt i boken där maggan får stryk och flyr land

och rike runt efter skydd, är betydligt mer spännande

läsning. än avslutningen på boken, som jag inte orkade

läsa färdigt, där magdalena skaffar nya bröst och umgås

med kändisar.

bara snittar och champagne, inte en örfil i sikte.

nu är säkert tanken att läsaren skall glädjas åt avslutningen.

och visst, jag tycker också att det är bra

att maggan slipper spö från någon galen finne.

men att boken skulle sluta lyckligt visste man redan från början.

av samma skäl, såg jag inte de sista tio minuterna på titanic.

undra vad som kommer att hända nu?

jag gillar inte klassiker och givna slut, helt enkelt.


------------------------------------------------

angående gårdagens guldbaggegala.

allt börja katastrofalt uselt med en

trollkarl och eldslukare.

att sluka eld, känns ungefär lika 2009 som att klä

ut en dvärg och låta honom slå kullerbyttor.

glans var bra, men inte som bäst.

torkel petersson såg ut att ha roligt... inte.

cecilia frode var helt klart skönast prisutdelare.

ifall guldbaggarna hamnade i rätta händer har jag

ingen aning om, då jag inte sett en enda av de

filmer som var nominerade.

eller jo, himmelens hjärta har jag sett. det är en

munter historia för den som gillar ångest.

ifall grammisgalan var blaha blaha...

så är guldbaggegalan lite mer: hrm hrm...


-----------------------------------------------------------------------------------------