horsebaby

såg en kille på stan för en stund sedan. kände

igenom honom från min barndom. minns när

jag och tre andra grabbar band ett rep runt hans

anklar och hissade upp honom i ett träd.

där fick han hänga tills han grät så mycket att han

pissa ner sig (eller snarare upp sig, eftersom kisset

rann upp över skjortan i riktning mot hakan).

 

när vi sedan firade ned honom så sprang han hem

och berättade alltsammans för sina föräldrar. det tog

naturligtvis inte många minuter innan de kom stormande

och frågade ”vad i helvete vi hade för oss?”.

eftersom jag varit hjärnan (knappast cv-material) bakom

illdådet, och själv inte gjort en aktiv handling, så blånekade

jag till anklagelserna. min kumpaner fick sig en rejäl

utskällning och jag slapp undan som – skäligen misstänkt.

 

barn kan vara otäckt grymma, särskilt jag.

nu sitter jag här med en klump i magen - det är ju så dags.



------------ 

ge djävulen i vår kung.

han må vara en storrökande, ordblind och

gubbsjuk regent. men han är vår kung och

skall behandlas därefter.

 

igår klargjorde vår majestät att han spanat in

arslet på två älgar, och alltså inte haft tid att

läsa någon snasklitteratur.

detta får fnittrande fåntrattar som göran hägg

och paul ronge, att idag kväsa ur sig goda råd

och tävla i att se förvånade ut.

hade kungen varit tyst, så hade han fått skit för

det. nu när han uttalar sig, så fattar hägg ingenting.

men vafan, när fattar göran hägg – någonting.

 

och paul ronge sedan, kan man se mer skitnödig ut?

så mycket bättre – än vad?

är frågan jag ställer mig efter att ha sett två avsnitt av

fyrans underhållning där vi får följa några av landets

mest folkkära (å inte) artister.

 

här skall det tolkas låtar av varandra, hoppas

säck och äta indisk fattigmansmat.

 

plura som aldrig lyckas hitta en skjorta som

passar, utstrålar vantrivsel och leda. hans tolkningar är
avmätta och oinspirerade. han är rätt man på fel plats.

 

petter kan inte koppla av, och tolkar samtliga

låtar som en extra vers på vinden har vänt.

hans flackade blick och kroppsspråk avslöjar tydligt

att han vill vara någon helt annanstans, än i ett stenhus

på gotland tillsammans med landets mest folkkära får.

 

lill-babs känns verkligen asgammal och förvirrad.

sjunga har hon aldrig kunnat och det gör

hon övertygande. vin verkar hon däremot vara

en djävul på att dricka.

 

september heter naturligtvis något annat. men hon

är så anonym att jag inte lyckats lägga det namnet på

minnet. hennes tolkningar är åtminstone godkända.

 

di leva är en rolig fejk, men likväl en fejk. inbilla inte

mig att den där snubben är så vän å spacead som han

vill ge sken av. och hur lyckas man bli så svullen av

veggo-mat? thomas bär kaftan därför att han är

tjock - inte konstig.

 

lasse, denna långa och menlösa människa. hans tolkning

av di levas vi har bara varandra var sämre än usel.

han är sådär äppelkäck att man kräks.

en tre meters salongsberusad äppelkäck fjant.

 

sandelin? vad är det för fel på människan? tycker han är

mest obehaglig och osäker. men tvättråd i nacken på t-shirtar

är ett djävla ofog. där har han rätt – knepiga christer.

 

möjligen något bättre än: hjälp jag är med i en japansk tv-show!

hade varit en något mer passande titel på programmet.


----------------