ännu en torftig deckare
här nedan kan du läsa del ett i höstens mest spännande
kriminalberättelse. en rysare som kommer att får en sporadisk
fortsättning här på bloggen.
kura ner dig, läs och nagelbit.
packa aldrig upp
del 1
torstenssons hade aldrig tidigare ångrat flytten till trelleborg
så som han nu gjorde. nog hade han spottat galla över detta
gudsförgätna blåshål många gånger. men en dag som denna,
visade sig denna krater från sin allra värsta sida.
"hade bara sverige slutat några futtiga mil norrut, så skulle jag
och alla andra civiliserade svenskar sluppit skiten."
så gick tankarna hos kriminalinspektör torstensson, då han i snålblåsten
gick längs järnvägsgatan bort mot polishuset.
det var måndag morgon. bara en halvtimma tidigare hade han stått
kluven inför valet att hänga sig på vinden eller att koka ett ägg.
valet hade till sist fallit på att göra en äggmacka utan ägg.
"det är ju ändå kaviaren som är godast" hade han funderat.
även om han tyckte att torskromen smakade sämre i trelleborg än
någon annanstans där han befunnit sig.
och nog var det något ängsligt över kalles leende där på tuben.
nåväl, att hänga sig hade fått vänta.
väl inne på stationen möttes han av gullan larsson vidriga nuna.
hon satt som vanligt bakom sin skabbig receptionsdisk och log.
hennes nariga hand sträckte fram en rykande kopp kaffe, samtidigt
som hon yttrade ett olustigt:
- god morgon inspektören. hoppas att helgen varit angenäm.
torstensson slet åt sig muggen och grymatade ur sig ett ohörbart svar.
så ohörbart, att inte han själv kunde tyda vad han precis
svarat den gamla pissruskan.
klockan var strax över åtta och på stationen var det som
vanligt full aktivitet. vilket för trelleborgs poliskår innebar att en
finnig tonåring frågade efter ett par borttappade lovikavantar,
samtidigt som en bystig kvinna i tjugoårsåldern ville förnya sitt pass.
"djävla idiot och uppfriskade geni", tänkte torstensson på en och
samma gång.
hans första tanke syftade naturligtvis till den korkade yngling som
hade mage att visa sig på stan i lovikavantar, och som dessutom
var så inbicill att han trodde någon stulit dem.
geniet i sin tur var kvinnan med strutarna. torstensson hade den
största respekt för dem som hade för avsikt att lämna trelleborg,
vilket måste vara fallet då man ägnar sitt pass en tanke.
"tänk ifall alla följde den vidsynta kvinnans initiativ och lämnade trelleborg.
då kunde jag tryggt återvända till stockholm och mitt gamla kneg."
begär förflyttning på grund av att nuvarande lokalisering är
övergiven och folktom, så skulle det stå i papperna till rikspolisstyrelsen.
torstensson blundade och drömde sig bort för ett ögonblick.
något han hade fortsatt med för resten av dagen, ifall inte mårtensson
avbrutit hans meditation.
- nu djävlar händer det grejer, nästan skrek den fräkniga kriminalassistenten.
-----