horsebaby

efter att ha ödslat femton minuter av mitt

värdefulla liv på dokusåpan ullared. så slogs

jag för första gången på länge, av vilken äcklig tv det är.

när dokusåpan var ny, för sådär femhundra år sedan.

 

då var det inte sällan man reagerade på att människor

behandlades illa och rent av mobbades i tv.

och då bör man betänka, att det var på den tiden då

nästan ingen riskerade att behandlas illa eller mobbas i tv.

 

nu är vi tv-tittare som det brukar heta, avtrubbade.

därför var det en märklig känsla, då jag helt plötsligt

fick en klump i halsen och kalla rysningar

längs ryggraden.

 

varför driver man med morgan? en snäll bondpojke

som uppenbarligen gillar bilar och sitt liv i stort.

en grabb som strävar efter att vara social och kamratlig,

även då han är lite blyg och sparsam med det verbala.

 

de femton minuter jag såg, utspelades till största del på

en parkeringsplats där ett gäng ”raggare” ställt upp sina bilar.

på samma parkering befinner sig bilintresserade morgan.

kameran följer hans minsta rörelse, och söker de

besvärande ögonblicken.

där man i normala fall hade klippt, så vilar istället bilden

kvar på morgan – och fångar den pinsamma tystnaden.

 

vi som tittar förväntas naturligtvis tänka: ”fy fan vilken

djävla pajas, han är den där morgan. han spottar inte ur

sig oneliners, ser inte dem han talar med i ögonen och

trivs med att jobba på lagret på gekås.”

 

jag vet inte om jag var extra känslig igår.

men jag tycker att programmet vittnar om en obehaglig

människosyn. särskilt som man vet att de har filmat, trixat

och klippt så att svetten lackat. för att kunna skapa

bilden av pellejönsen från ullared.

 

jag offrade mina femton minuter igår. och morgan

får sina femton minuter av strålkastarljuset. men snart

är han glömd, och vi matas istället med en annan

”misslyckad människa” att skratta åt.


--------