horsebaby

visst kan man ha svårt för både inälvsmat och

linda rosing. men mitt förakt för samer är nog

ändå starkast av allt.

jösses djävlar vad jag har svårt för denna fåordiga

och färgglada minoritet.

för var gång man hör talas om dessa ren-fetischister

i radio, tidningar eller tv, så är det fan bara gnäll.

alltid samma sak:

en bitter gubbstrutt med kaffeburk på huvudet,

gnäller på samemål om hur orättvist dessa

låtsas-indianer återigen har behandlats.

under det senaste har det handlat främst om två saker:

samerna kräver att landets museer återlämnar skelettdelar

av sedan länge döda samer, så att de åter kan begravas.

då bör man betänka att samerna i de flesta fall inte känner

till, vem skelettdelarna tillhör. och att det finns mängder

av skelettdelar från icke-samer på landets museum.

och så en klassiker:

renbetet. härom veckan krävde samerna i en skrivelse

(en post-it lapp) att deras renar skulle få beta fritt i härjedalen,

eftersom deras ordinarie bete (har vi hört det förut?) inte räcker till.

att det är fullt friska härjedalsinvånare som brukar marken

där lapparna tänkt släppa sina renar, tar de naturligtvis ingen hänsyn till.

så varför daltas det då så förbannat med dessa

vindpinade grapefruktsmänniskor?

inte är det för att de är så charmiga, kan jag lova.

det handlar helt enkelt om att samernas liv och gärning

är en del av vårt kulturarv (inte mitt varje fall). regeringen har i

uppdrag att skydda och ombesörja deras fortsatta existens. vilket

i klartext betyder: oavsett hur djävla lite renkött som säljs eller hur

få handtäljda smörknivar världen efterfrågar, så kommer samenäringen

att överleva. eftersom staten får skjuta till de stålar som saknas.

det kan ju vara något att fundera kring, när man

gnäller över att skattepengar går till kungligt bröllop.


------------------------------------------------------