horsebaby

att vara man och småväxt måste vara ett helvete.

jag syftar på pajsare som måste stå på tå för

att tangera 160 centimetersstrecket .

dessa män (nåja) måste lida helvetiska kval

för sin brist på längd.

varför bär annars dessa pysslingar på ett

sådant ohämmat bekräftelsebehov?

pyttesmå män är ofta väldigt otrevliga.

de har som regel sådana komplex för sin litenhet,

att de tolkar minsta ord, minsta företeelse

som ett hån emot sin person.

om en lilleputt svävar ut i ett resonemang, så blir han

rasade ifall man ber honom förklara sig i korthet.

vem törs erbjuda en tvärhand, lite småvarmt

från julbordet?

just kring jul är de ännu ömtåligare, de små liven.

vet inte om det hänger ihop med alla nissar som

pryder skyltfönster och farstutrappar.

under min två och en halv vecka långa militärtjänstgöring,

så var vi vid ett tillfälle ute för att åla och hasa över

ett fält med meterhögt gräs.

efter någon halvtimma skrek befälet:

- vi bryter där, alla ställer sig genast upp!

vi gjorde som det finniga befälet bad oss. men han

var ändå inte riktigt nöjd.

- alla skall ställa er upp! det gäller även dig göransson!

problemet var bara att göransson redan

stod upp. visserligen i en decimeter djup svacka,

men lik väl ståendes på fötter.

göransson kokade av ilska, men han bet ihop.

vi andra kunde alla se, hur han svalde ner ännu

en stor tugga hat i sitt redan välfyllda bröst.

sin vrede misstänker jag han tagit ut på sin omvärld,

många gånger om sedan den där dagen på fältet.


--------------

jag ser inte på dessa docusåpor där man skildrar

när ”vanliga” människor åker och storhandlar,

campar, åker båt eller konfererar.

jag har svårt att förstå tjusningen att med en

kamera följa när någon borstar tänderna, knyter

skorna eller tänder grillen.

därför borde jag zappa snabbare än min egen

skugga, då tv4 visar familjen aningslös.

ett program där man får följa helt vanliga familjer -

som valt att skaffa nitton barn. ett halvt avsnitt kan

ägnas åt när familjen köper skor, eller bara

skall duka upp en frukost.

på pappret – skittrist.

men här finns en väsentlig skillnad mot andra docusåpor.

här behöver man inte regisera och instruera de ”vanliga”

människorna (åtminstone inte till samma grad), för att skapa

dramatik.

ett besök i en skoaffär med tjugotre barn innehåller så

mycket uppslag och incidenter att kameran omöjligt hinner

fånga dem alla.

men egentligen är det ganska ointressant vad som utspelar

sig i rutan. det räcker man att speakerrösten yppar orden:

- idag skall familjen frögurka gå och köpa skor.

för att man alldeles på egen hand spinner igång och själv

skapar bilder i huvudet, av allt som kan hända och vilket

tålamod som krävs.

man blir alldeles svettig i armhålorna av att se hur de

blandar o´boy i tjugonio glas, eller pungar ut med

2400:- för en snabblunch på pizzerian.

man blir både fascinerad och förbluffad. undra

om de någonsin hinner fundera på hur vardagen

såg ut, innan det att barn nummer ett föddes.

hade dom redan då en plan på att avla fram

trettiosju stycken till?

frågorna hopar sig:

finns det någonsin toapapper i toapappershållaren

hemma hos en familj med nio barn?

hur många liter mjölk köper man åt gången?

inte har man väl bara en tvättmaskin?

hur långa och många är skohyllorna i hallen?

hur undviker man att hamna på sinnessjukhus?

-----------------------------------

såg en kille på stan för en stund sedan. kände

igenom honom från min barndom. minns när

jag och tre andra grabbar band ett rep runt hans

anklar och hissade upp honom i ett träd.

där fick han hänga tills han grät så mycket att han

pissa ner sig (eller snarare upp sig, eftersom kisset

rann upp över skjortan i riktning mot hakan).

när vi sedan firade ned honom så sprang han hem

och berättade alltsammans för sina föräldrar. det tog

naturligtvis inte många minuter innan de kom stormande

och frågade ”vad i helvete vi hade för oss?”.

eftersom jag varit hjärnan (knappast cv-material) bakom

illdådet, och själv inte gjort en aktiv handling, så blånekade

jag till anklagelserna. min kumpaner fick sig en rejäl

utskällning och jag slapp undan som – skäligen misstänkt.

barn kan vara otäckt grymma, särskilt jag.

nu sitter jag här med en klump i magen - det är ju så dags.



------------ 

”allt mindre människor kör bil utan bälte”

precis så sa de på ekot häromdagen.

varför i helvete skall just de småväxta trilskas

med att använda bälte?

kan visserligen förstå att det måste vara lite

irriterande ifall man har bältet över halsen.

men det måste väl finnas en lösning på även detta.

kan inte kortisarna sitta på en liten kudde?

eller når de inte ner till pedalerna då?

min förhoppning är att landets alla hobby-dvärgar

börjar använda bälte regelbundet.

jag menar, tänk att krocka med en tjockis på 120

centimeter. han skulle ju komma farande som en

projektil genom luften - som att få ett

bowlingklot i famnen.

--------------

många, många gånger fantiserade jag om att

anmäla mig till den här kursen. drömde om

att kunna teckna lejon* som åke skiöld.

jag var ganska bra på att rita, men åke kunde

teckna. det blev aldrig någon kurs. jag kan

fortfarande ångra det. åke kunde ha förändrat

mitt liv, jag kunde varit lejontecknare idag.

* det brukade vara med en bild på ett tecknat

lejon i annonserna, dock inte i denna.


---------

det var väl mest tjejerna som hade

de där böckerna, men även grabbarna

skulle bidraga med sin alster.

jag syftar på minnes-böckerna, fyllda

av verser i stil med:

när du plockar blommor, plocka en åt mig.

när du räknar vänner, räkna även mig.

minne annika.s

det gick alltså utmärkt att rimma

samma ord med sig själv

– mig och mig, i det här fallet.

verserna var oftast mesiga och

bar en kristen underton.

en liten blomma jag vill dig giva

låt oss alltid vänner bliva.

minne birgitta

men så fanns det dom som vågade

ge sig utanför ramarna och vara

småfräcka och helcrazy i största allmänhet:

kom pojkar och köp lotter

högsta vinsten marklunds dotter.

minne johnny.s

inte sällan trodde man att det var en

samling sextiosjuåriga tanter som skrivigt

i boken, när det i själva verket handlade

om elvaåriga flickor.

var rädd om din gubbe och sköt hans mustascher,

så får du gå på många kalaser.

minne elin.b

det är tydligt att detta var innan ungdomen

fått ett eget språk, och istället diktade

gammelprosa och dammig vers.

vilken tioåring skulle idag få för

sig att plita ned följande:

var glad som fågeln kvittrar, också en mulen dag

ont sinne allt förbittrar, och glädje ger behag


---------------

penväsare - godkänt

hoprep – godkänt

hathyla – godkänt

för följande stavningar får en andrekladdare

godkänt för sin stavning, med motiveringen:

det känns trist att behöva tillrättavisa så

unga elever, då kanske de tröttnar på

att lära sig skriva.

med risk att låta som en folkpartist:

men vart fan är skolan på väg?!?

inte kan det vara meningen att det

skall trippas på tå, så till den milda grad

att kommande generation helt ovetandes

går igenom livet som dyslektiker.

stava kan jag itte, men sckriva det är topen.



---- --- --- -- ----- ---- ------ ----- ------ --

att jag någon timma tidigare värmt på

årets första skvätt, hade jag ingen tanke på.

och förstod därför inte ett smack då min

unga kamrat kom ut i köket med

uppspärrade näsborrar.

- det luktar lugg.

-va?

- det luktar jättemycket lugg här.

- lugg, hår?

- nämen lugg! sånt som man dricker på julen.

- jaha glögg, du menar glögg inte lugg.

- ja, ja så kanske det heter. men det luktar så i alla fall.


---------------------

upptäckte just en fobi jag inte

visste att jag bar på.

jag är rädd för dvärgar.

eftersom man sällan ser dvärgar nu för tiden,

så har jag inte kunnat odla min rädsla.

men så nu, bara för en stund sedan så

mötte jag en dvärg på trottoaren.

genast kände jag en isande känsla längs

ryggraden och tog ett, i mina ögon obemärkt

halvsteg åt sidan.

ni vet ett sådant steg som hundrädda tar,

då de möter en schäfer.

dvärgen, (ja vad fan skall jag kalla honom,

då jag inte vet hans namn. handen på hjärtat

så är jag inte ens säker på ifall det var en han.)

spände ögonen i mig, för att markera han

sett min manöver.

det är klart som fan att han blev tjurig, vem skulle

vilja att folk tog omvägar då de mötte en?

(vilket folk förmodligen kommer att göra

med mig efter det här inlägget).

vad vill jag då med dessa inhumana rader?

man kan ju fråga sig vad jag blev rädd för?

jag menar jag hade ju brottat ned

honom hur lätt som helst – skoja.

det kanske inte var hans längd

(eller snarare avsaknad av längd)

som skrämde mig.

det kanske bara var det obehagliga i situationen.

jag visste att han skulle snegla, han visste att jag

skulle stirra. därför så snegla jag, och han stirra.

och till alla er som tycker att inlägget tyder på

att jag bär på ett hjärta av sten. så hävdar jag

istället att mitt hjärta är öppet och ärligt, vidöppet.


----- ------ ----- -----

det påstås att tjat inte hjälper.

skitsnack, säger jag.

då jag påverkas av debatten om allt djävla

socker vi svenskar stoppar i oss, så är jag

milt uttryckt ganska nitisk när det kommer

till att våra barn skall äta minst två rekorderliga

och nyttiga måltider per dag.

för att lyckas med min målsättning så

försöker jag finna på nya recept samt tjata.

vid de tillfällen tjat inte fungerat så har jag istället

plockat fram ess nummer två ur rockärmen:

(jag har alltid rock på mig då jag lagar mat) skrämmas.

jag beskriver i detalj hur feta, glåmiga och tandlösa

barnen kommer att vara inom ett halvår ifall de väljer

att inte äta mina nyriva morötter.

jag kan idag stolt konstatera att mitt enträgna tjat och

mina makabra skräckhistorier uppnått önskad effekt.

då barnen självmant, nåja, avstår allt för mycket

socker och med god aptit istället frossar i selleri,

vitkål och norrlandspölsa.

ni kanske kan föreställa er känslan av triumf då orden:

vi vill ha – mer spenat

ekar mellan väggarna i vårt lilla kök.


-------------- --------- -----------

- men jag vill cykla här.

- det får du, jag har inte sagt något annat?

- men du sa att jag skulle cykla till det

där kringelikrokar, eller vad du sa.

- jag sa att du skulle cykla i kringelikrokar,

inte till kringelikrokar.

- jag tänker ändå cykla runt omkring här.

- jamen, det är ju... äsch.


_______________

han sparkar sina mjuka små knubbiga

fötter i mitt ansikte. rullar runt och klättrar

över mitt bröst. greppar tag med hårda nypor

i min kind. för att i nästa ögonblick vila

sitt huvud mot min hals.

vi sover i samma säng - vår son och jag.

eller ja, han sover medan jag försöker.

och jag älskar varenda sekund.

sen vaknar han, vår son, och klipper med

sina långa ögonfransar. hans bruna ögon är
glansiga, pigga och fulla av bus. sekunderna
senare drar han igång dagens lek. jag sneglar
på klockan som visar på några minuter över sex.

vår son har funnit glaset på nattduksbordet,

och häller nu vattnet på min kudde.

och jag älskar varenda sekund.


#########

man har mångt fler referenser till sommaren

än vad man har till andra årstider.

fler tydliga minnen både i form av smak, lukt

och upplevelser. vilket på sätt och vis är lite kusligt,

då det måste betyda att man redan sedan barndomen

har levt "mer" på sommarhalvåret.

vilket i sig är ett djävligt märkligt ord, med tanke på

att vi sällan har sommar mer en max tre månader

om året i det här landet.

men det är just minnena från barndomen som man, eller

åtminstone jag, förknippar mest med sommaren.

om någon ber mig räkna upp sommarminnen, så är inte

utomhussex, folkölsfyllor, cykelstölder eller ens

festivalrus det första jag tänker på.

istället är det tydliga bilder av hur jag drack kall

cola ur 25 centelitersflaska, huttrade i basängen

på simskolan, frivilliga timslånga bad i kattegatt,

lövbiff med persiljesmör, galna danser på varm

asfalt i ösregnet, smält rigi i handflatan, sommarrysare

på p3, magsugare på fotbollsträningen, tältnätter i

farmor och farfars trädgård, stekt torskfilé med lingon

och citron, dunkgömme och förstelnad, pallning av

vinbär, äpplen, plommon, krusbär, potatis eller bara

några löv, kids in america, uppskrapad stortånagel,

chokladmilkshake, åkturerna i hölasset, doften av

salubrin, storkillarna i spelhallen, trazan och banarne...

/////////////////////

när jag igår satt och såg en stund på reprisen

av hedebyborna, (nej det är inte trist och gubbigt

att se på eftermiddags-tv) så kom min näst

yngsta polare och satte sig bredvid:

- är det här ett barn eller vuxenprogram?

- det är nog mest ett vuxenprogram.

- vad handlar det om?

- om dom som bor i hedeby.

vi satt båda tysta och såg en mycket långsam

scen där abraham ligger sjuk i utdragssoffan.

- vad är det med honom?

- han är sjuk, gammal och sjuk.

ny tystnad, tills det att eftertexterna börjar rulla.

- jag tycker det var bra, fast det var ett vuxenprogram.

- tycker du verkligen det?

- ja, jag tycker det var bra när han gubben var sjuk.

- han i soffan.

- ja, jag gillar att han var sjuk.

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

när jag häromdagen var ute och gick en

sväng med min son. så mötte en ytlig bekant

på ett promenadstråk där det är omöjligt att

vika undan. även hon körde runt med sin son i sulky,

om än i en billigare modell.

naturligtvis ville hon stanna och prata.

- nämen titta, han är ju också jättesöt.

 inleder hon, och nyper min son lätt i kinden.

"också, tänker jag?"

- de måste väl vara ungefär jämngamla,

fortsätter hon och syftar på min son och hennes

lite pluffsiga unge.

- så söta de är, säger hon och ser på mig.

"så söta dom är?"

nu känner jag instinktivt att jag måste leda

människan, ut ur tunneln in i ljuset.

- nja, inleder jag lite diskret. nu är väl inte

din son tillnärmelsevis lika välskapt som vår.

hon tittar storögt på mig, vilket jag uppfattar som

en uppmaning att fortsätta:

- ja, sådär konstiga öron och grisfärgade kinder,

som er son har, saknar vår.

- vad menar du! säger då hon, onödigt högt enligt mig.

jag pekar på öronen för att hon bättre skall förstå,

samtidigt som jag tröstande säger:

- men han ser ju frisk ut, alltid något att glädjas åt.

- det var det värsta jag hört! nästan skriker hon nu.

sen drar hon värsta harangen om hur förträfflig

hennes son är, hur oförskämd jag är och hur mycket

hon hoppas på att aldrig mera se mig.

alltså, en del är bara för känsliga och alltför

dåliga på att ta till sig sanningar.

- - - - - - - - - - - -- - - - - -- - - - - --- -- - - -

på väggen bakom katedern stod den att

läsa i blänkande guldfärgade bokstäver,

den gyllene regeln.

till vänster en tramporgel med psalmboken uppslagen.

en färgglad bild av jesus på korset och bokmärkesänglar.

psalm på morgonen, bordsbön vid lunch och gärna någon

stämningsfull visa om josef och maria vid dagens slut.

a som i apa, b som i banan och m som i moses.

vår fröken ulrika, som oftast gick klädd i folkdräkt.

var som jag minns det, en mycket from tant.

kan inte minnas att hon någonsin höjde rösten åt

någon av oss elever. å andra sidan så minns jag

också klassen, som en skock menlösa lamm.

ett minne har dock etsat sig fast starkare än andra.

dagen före avslutningen till sommarlovet, var klassen

traditionsenligt och övade körsång i den kyrka som

låg tjugofem meter ifrån skolan.

då drillandet var avslutat, tog vår fromma lärarinna

mig åt sidan. hon såg på mig med sina

vänliga ögon och viskade diskret:

- det räcker med att du mimar  imorgon. ingen

kommer upptäcka att du inte sjunger.

där avslutades en sångkarriär som aldrig riktigt fick sin start.

- - - - - - - - - - -

ballar av stål var naturligtvis inte så vrålkul som det

upphosade förhandssnacket ville göra gällande.

men visst är det roligt när någon svarar:

- jag har inte packat väskan själv.

då han blir ertappad med en sjuttio kilos dvärg

vid incheckningen på bromma flygplats.


---      ----       ---      --- ----       ----

barnen åt happy meal igår (ja, "våra" barn får äta mc donalds

mitt i veckan, hur fasansfullt och oansvarigt det än låter).

poängen är dock denna. jag retar mig något fruktansvärt på alla

skitprylar i pvc-plast som mcd envisas med att skicka med.

"det är bara skräp och helt meningslös skit de vräker ut"

så brukar jag säga åt barnen då de fantiserar om vad som skall

finnas i den färgglada kartongen.

igår höll min lilla kamrat med mig.

- vad fick du med din happy meal, frågade jag?

han tittade uppgivet på mig och höll upp några rosa plastbitar:

- tjejgrejer, jag fattar inte ens vad man skall ha dom till?


- - - - - - - -