det strålar en dusch...
när det duschas på film, är den handlingen som regel förknippad
med skam eller sorg. vet inte hur många duschscener man sett
genom åren där ”den duschande karaktären”, antingen sitter i
fosterställning och huttrar eller lutar sig mot kaklet med skållhett
vatten forsande över sin rygg. sen skall man som betraktare
fundera över är det vatten eller tårar som rinner ner för
kinderna – tårar eller vatten?
varför förknippas duschritualen med skam på film? de enda som
inte gråter och snorar i duschen, är dem som blir mördade i nästa
scen (fast nog brukar även de se lite bekymrade ut).
att snart bli mördad, kan vara både sorgligt och skamligt.
detta symboliska filmknep med sorg och skam i duschen, har gått
så långt att man måste ta i å det grövsta ifall man istället vill visa
på någon som duschar för att bli ren.
människor på film som inte bedragit sin fru, blivit våldtagna eller
står i begrepp att bli mördade – kan inte duscha normalt.
nej, då skall det joddlas, gärna bäras duschhätta och skrubbas på
ryggen med en sådan där fånig borste som normalt bara används
då kalle anka tar ett bad.
de är så in i helvete glada över att duscha, att man nästan hoppas
på att norman bates skall poppa upp ur golvbrunnen och
perforera dem med knivhugg.
--------