umabombaren
vad får en rutinerad, sval och erkänd
skådespelerska som uma thurman att
spela med i sådanhäringa dynga?
nu har jag inte sett filmen. men läste på
baksidan att det är en hejdlöst?!? rolig
komedi om hur det är att ha världens
tuffaste jobb: att vara mamma.
säg inte att det enkla svaret är – pengar.
på frågan varför coola uma vill styra
om från respekterad skådis till en
hånad schwarzenegger- karriär.
--------
det finns bara en tom
fy fan för alla prisbelönta och hyllade dokumentärer.
varför skriver jag så?
därför att alla hyllade och prisbelönta
dokumentärer suger åsneröv.
jag har tagit upp det tidigare på min blogg.
då spydda jag galla över ”maggan slaggar
på balkongen”, eller vad den nu hette.
den var prisbelönt.
samma sak gäller för bananas och
videocracy – hyllade, prisbelönta och skitkassa.
de lyckas bara skrapa lite på ytan, men i försnacket får
man uppfattningen att bomber skall brisera.
kvällens dokumentär handlar om en
skogstok som kramar grizzlybjörnar.
(ni kanske minns trailern från os i vancouver,
som kördes ungefär 97 000 gånger.)
jag tänker inte se den, då den garanterat är askass.
tips på andra dokumentärer man bör avstå:
big john – norsk skit.
samtliga michael moores filmer – förljugna och vinklade.
suzzie tapper, jag har parkinsson – nähä?
hr: landshövding – när trist går bärsärk.
sen finns det en massa bra dokumentärer också.
dem hittar du överallt, men försäkra dig om att
de inte kammat hem ett enda pris.
------------
springnota
såg bröllopsfotografen igår, och just som han fick
in singelmalten så sa han god natt och gick?
går jag för fort fram? jag vill alltså inte tala om
filmen bröllopsfotografen, utan det märkliga
beteendet på film – där människor går, just som
de fått i sin mat eller drink???
vad handlar det där om?
jag upplever inte att det är jättevanligt i svensk film,
men i filmer från over there – så gör folk knappt
annat, än att gå mitt i maten.
detta är ingen ovanlig scen:
någon sitter på en restaurang och väntar. någon annan
kommer in och slår sig ned. – har du beställt? bläddrar
i menyn. tar en drink. får in sin mat och – går?
vad skall detta beteende symbolisera?
duschscenerna som jag funderat över tidigare, är
lättare att förstå. där handlar det om skam och ångest.
men det här med att schappa i samma ögonblick
som ens beställning ställs på bordet?
kan det symbolisera makt?
eller handlar det helt enkelt om att
man glömt plånboken i bilen?
---------------
men vafan
minns ni mitt inlägg rörande den usla
skådespelaren jakob eklund?
hur jag raljerade över hur han säger:
”- men vafan”, typ tjugo gånger i varje film.
någon annan har sett samma sak.
http://www.youtube.com/watch?v=LimMVoxDfxA&feature=player_embedded
-------
den grimmeste ælling
danskar, detta rödmosiga folk i sockar och sandaler.
europas bondläppar i flanell och frotté, aldrig upphör
de med att förvåna.
att danskarna är duktiga på att göra film är det inte
längre någon som lyfter på ögonbrynen åt. filmer som:
efter bröllopet, festen och nattvakten gick hem även
hos storebror. närgångna, realistiska och skitiga.
igår såg jag fri os fra det onde (fräls oss ifrån ondo),
en dansk film från slutet av förra året. å hoppsan i helvete
vilken obehaglig film. så långt från legoland och gemytliga
danskar har jag aldrig tidigare skådat. det var skitigt, svettigt,
våldsamt och makabert.
visst lars von trier har ju gjort några tvistade alster (har
inte sett antichrist), men den här rullen fick verkligen
pölsevognen i gungning. att den sedan ballar ut lite på slutet
får man ta, ingen kan ju göra slut nu för tiden.
----------
våga göra slut
någon mer än jag som är trött på den filmtrend
som verkar vara för evigt. filmer utan slut.
jo jag vet, slut är svårt. behöver bara se på mina
egna blogginlägg. de har sällan varken början
eller slut. böcker man läser, brukar som regel
ha slut- dåliga slut. vet inte hur många böcker jag
läst och blivit besviken på slutet. förmodligen därför
som jag nästan aldrig läser ut böcker.
då det återstår ungefär ett till två kapitel, så lägger
jag helt enkelt ner boken. när det kommer till böcker
så föredrar jag inget slut alls, framför ett skräpigt slut.
men då det kommer till filmer, så är jag av motsatt
åsikt – hellre ett kackigt slut än slutlöst.
senast igår såg jag en film som kändes helt okej.
när jag kurade ihop mig lite extra i soffan för att bjudas
på upplösningen – kom istället eftertexterna. jaha?
nu är det meningen att jag själv skall fundera på vad som
hände sen. kul – nyskapande. jag tycker det är fegt.
skall man berätta en historia, så skall man djävlar i mig
berätta slutet också – fan.
sedan får det gärna vara ett glatt slut för min del.
som det där i jönssonligan-filmen, då doris köpt kuddarna
på ikea fulla med pengar, från kuppen de misslyckades
med i början. det är vad jag kallar ett bra slut.
---------------------
operation kalkon
ville ni inte veta hur den blev - filmen ni gjorde?
regi, daniel lind lagerlöf och manus, stefan karlsson.
för ni kan väl ändå inte sett filmen, nickat belåtet
och sedan unisont utropat: släpp operation
näktergal på dvd nu!
jag skrev tidigare att jag tycker de fyra första filmerna
om johan falk är helt okej. dom filmerna är inte
regisserade av daniel, inte skrivna av stefan.
men att man kan misslyckas så kapitalt?
tänkte stolpa upp filmens största brister här nedan:
storyn – det finns ingen story. heller ingen handling,
ingen början och inget slut. det är en brist tycker jag.
logiken – det finns ingen logik.
på allvar, lyssna på det här:
den lite svårmodiga polisen lasse (som är ungkarl
och därför har hela sin lägenhet full av skateboards
och snowboards) bokar ett möte med en källa. som
för övrigt är ett polskt hallickbiträde med ett extraknäck
i baren på stena-båten.
de slår sig ner på ett arbetarfik och följande
ordväxling utbyts:
- nå vad har du åt mig?
- det finns några killar som försöker skapa kontakt
med unga flickor i öst.
- det säger du. vad vet du mer?
- jag tror dom är ryssar.
- minsann. tack skall du ha. tack för hjälpen.
mötet är slut?
nu glömde jag berätta att board-lasse är kär i polskan.
hur det gick till får man aldrig veta. men det måste han
blivit vid deras förra och första möte, som varade i ungefär
fyra minuter.
en annan scen som måste gå till historien:
johan falk och skate-lasse träffas i vad som måste
vara polishusets datarum (det hänger sladdar från
taket och man ser några modem stå och blinka), där
skall de kopiera över en filmfil till en mobiltelefon.
med gravallvarliga ansiktsutryck så slår dig sig ner på
datastolarna. man får se en bild av datorskärmen där
någon drar filen från en mapp till en annan.
– sådär ja. bra. säger johan falk och reser sig upp.
då skall man betänka att detta är göteborgs särskilda
specialstyrka som man får följa. ett kompetent gäng
som behöver vara två för att kopiera en fil.
sen kan man ju fundera varför inga skuggade skurkar
upptäcker deras suv, som de listigt parkerar bakom ett
oljefat eller en papperskorg.
eller varför man skuggar superskurken då han dricker
kaffe på kielbåten, men sedan inte följer efter honom
då de ankommer till kiel?
man kan sammanfatta ”den tänka berättelsen” enligt följande:
göteborgs specialstyrka vet inte så mycket om traffickingen
från öst via kiel. tio minuter in i filmen så har de namnen på
alla inblandade.
men de vill inte slå till ännu. de måste ha mer på fötterna.
de gör ett par missar, johan falk korsar armarna och muttrar:
- men va fan.
de får inte veta så mycket mer. polskan i vilken lasse är upp över
öronen kär i - dör. lasse super ner sig på park avenue, men nyktrar
till på två minuter.
specialstyrkan vet inte ett skit mer än tidigare, men har tillräckligt
för att slå till? superskurken smiter, luras i en fälla och blir
senare skjuten och dör.
johan falk ser bekymrad ut.
the end
-- -- ---- --- --- ------ ---- --
mårten flogfält
jag gillar filmerna om johan falk och den där goa
specialstyrkan änna. även om den femte filmen:
typ näktergal någonting, var helt värdelös.
men de andra har funkat. inte så svarta som
wallander, inte så överdriva som beck.
egentligen är det väldigt motsägelsefullt att jag tycker
filmerna är okej, samtidigt som jag anser att jakob eklund
är sveriges sämsta skådis sedan john elfström.
det var john elström som spelade åsa-nisse i filmerna
om åsa-nisse. kriminellt dåliga filmer med titlar som
åsa-nisse i raketform, åsa-nisse i agentform och
åsa-nisse i popform?!? (misstänker att åsa-nisse spelar
pop i den filmen).
tillbaka till jakob eklund och hur dåliga han är – han är
fruktansvärt dålig.
ett exempel: minst två gånger i varje film så blir johan
falk sur, besviken och putt.
för att illustrerar detta så lägger jakob såväl ben som
armar i kors, kröker nacken och säger med butter
stämma: - men va fan.
detta är ett grepp som jakob eklund tagit med sig från
tidigare skådespelarinsatser (se änglagård, se tusenbröder).
att jakob eklunds rollfigurer endast bär på ett ansiktsutryck
stör mig också. att det ansiktsuttrycket gör honom väldigt
lik jan guillou, stör mig om möjligt ännu mera.
dessutom går han fult. precis som steven segal. hur fan
kan man vilja gå som steven segal?
------
jag ber att få återkomma om varför jag tyckte
näktergalsfilmen var så usel.
-------
det strålar en dusch...
när det duschas på film, är den handlingen som regel förknippad
med skam eller sorg. vet inte hur många duschscener man sett
genom åren där ”den duschande karaktären”, antingen sitter i
fosterställning och huttrar eller lutar sig mot kaklet med skållhett
vatten forsande över sin rygg. sen skall man som betraktare
fundera över är det vatten eller tårar som rinner ner för
kinderna – tårar eller vatten?
varför förknippas duschritualen med skam på film? de enda som
inte gråter och snorar i duschen, är dem som blir mördade i nästa
scen (fast nog brukar även de se lite bekymrade ut).
att snart bli mördad, kan vara både sorgligt och skamligt.
detta symboliska filmknep med sorg och skam i duschen, har gått
så långt att man måste ta i å det grövsta ifall man istället vill visa
på någon som duschar för att bli ren.
människor på film som inte bedragit sin fru, blivit våldtagna eller
står i begrepp att bli mördade – kan inte duscha normalt.
nej, då skall det joddlas, gärna bäras duschhätta och skrubbas på
ryggen med en sådan där fånig borste som normalt bara används
då kalle anka tar ett bad.
de är så in i helvete glada över att duscha, att man nästan hoppas
på att norman bates skall poppa upp ur golvbrunnen och
perforera dem med knivhugg.
--------
första, andra...
igår fick jag hem den, toaborsten jag
ropade in på bukowskis häromdagen.
det är bergmans gamla toaborste.
så nu kan jag skrubba bort familjens
bajs med samma borste som bergman
en gång skrubbade bort sitt träck med.
7500:- tycker inte jag är mycket för en
borste med intorkat bajs, med tanke
på det historiska värdet.
kanske höll han just i denna borste då
manuset för hets föll över honom.
eller kanske skrubbade han bajs i samma
ögonblick som de första replikerna för
viskningar och rop dök upp under baskern.
det är när man sysselsätter den vänstra
hjärnhalvan som den högra knäcker idéer,
eller om det är tvärtom.
därför har denna toaborste förmodligen
betytt lika mycket för bergmans konstnärskap
som vilken gåspenna som helst.
-- -- -- -- - -- --- ----
åttan
i fredags såg jag catch me if you can,
minus en kvart.
ja, jag stängde av när det var en kvart
kvar på filmen.
har sett filmen tidigare och gillar inte slutet.
det är i övrigt en småtrevlig film med den
briljante christopher walken, men slutet är
bara inte bra.
då kan man göra som jag gjorde, fimpa.
samma sak gjorde jag, då jag för första
(och enda) gången såg titanic - slutade
titta då det var ungefär en kvart kvar. något
min fästmö inte hade någon som helst
förståelse för.
- skall du inte se slutet?
- nix, jag vet hur det slutar. alla vet hur
titanics jungfruresa slutade.
logiskt eller maniskt?
nu har nämligen amatörpsykologen i mig,
börjat gräva lite i det här. då jag kom
på mig själv att göra samma sak med böcker.
vet inte hur många böcker jag läst fram till
det sista kapitlet, och sedan - slutat.
jag kanske är rädd för slut?
bär jag på ett underliggande behov
av oändlig evighet.
jag måste sluta med det där, men jag
klarar inte av slut, hur skall jag...
-----------------------
titta, kom och titta...
igår, herr landshövding. för någon månad
sedan, maggie vaknar på balkongen (som kunde
haft undertiteln: jag somnar i soffan).
konstaterar torrt att svensk dokumentärfilm inte
håller någon vidare klass. betänk att både dessa
filmer var nominerade till en guldbagge detta år.
sällan har beskrivningen "roligt som att
se färg torka", stämt in så väl.
när man igår under femminuters sekvenser
fick se anders björck läsa sin post, kunde man
faktiskt ana hur färgen på väggen bakom
honom passade på att torka lite extra.
nästan lika trist var det att se maggie städa
sin balkong eller handla tomater.
nu visar det sig dock att denna
socialrealism går hem hos kritiker och
andra djupingar (läs hynek pallas på svd).
det jag upplevde som trist och intetsägande,
är tydligen stor konst och drömsk kvalitet.
måste göra något åt min smak, eller åtminstone
lära mig att uppskatta en nystruken vägg.
---------------------------------------------------------
king kongs öde
jag har nästan läst:
det skall bli ett sant nöje att döda dig. av magdalena graaf.
tjejbok, jo jag vet.
att jag nästan läst boken, förklaras med att jag
läst allt utom de två-tre sista kapitlen.
det finns nämligen ett problem med "sanna"
berättelser från livet. att det är bara när det är eländigt
och djävligt, som det är intressant att läsa om.
de avsnitt i boken där maggan får stryk och flyr land
och rike runt efter skydd, är betydligt mer spännande
läsning. än avslutningen på boken, som jag inte orkade
läsa färdigt, där magdalena skaffar nya bröst och umgås
med kändisar.
bara snittar och champagne, inte en örfil i sikte.
nu är säkert tanken att läsaren skall glädjas åt avslutningen.
och visst, jag tycker också att det är bra
att maggan slipper spö från någon galen finne.
men att boken skulle sluta lyckligt visste man redan från början.
av samma skäl, såg jag inte de sista tio minuterna på titanic.
undra vad som kommer att hända nu?
jag gillar inte klassiker och givna slut, helt enkelt.
------------------------------------------------
låt den rätte vinna pris
angående gårdagens guldbaggegala.
allt börja katastrofalt uselt med en
trollkarl och eldslukare.
att sluka eld, känns ungefär lika 2009 som att klä
ut en dvärg och låta honom slå kullerbyttor.
glans var bra, men inte som bäst.
torkel petersson såg ut att ha roligt... inte.
cecilia frode var helt klart skönast prisutdelare.
ifall guldbaggarna hamnade i rätta händer har jag
ingen aning om, då jag inte sett en enda av de
filmer som var nominerade.
eller jo, himmelens hjärta har jag sett. det är en
munter historia för den som gillar ångest.
ifall grammisgalan var blaha blaha...
så är guldbaggegalan lite mer: hrm hrm...
-----------------------------------------------------------------------------------------