byphone
jag var väldigt tidig med mobiltelefon, mitt
arbete "krävde" det. så tidig att människor vände
sig om när det ringde i den, och stirrade på
mig då jag satt och pratade i den.
satt! jo det är sant, under den första tiden som
jag hade mobiltelefon så kunde jag sitta still
och prata. nu måste jag vanka av och ann, så
snart jag talar i telefon.
hur som helst, jag hade haft min mobil i kanske
tre veckor och svarat på sådär, ett samtal.
eftersom det var så ovanligt med mobiltelefon på
den tiden så var det nästan aldrig någon som
ringde på mitt 010-nummer. inte ens min
arbetsgivare, som var dem som försett mig
med min bärbara panasonic.
jag satt alltså på tåget i en vagn full av pendlare.
då min telefon började att ringa, en kraftig och
ljudlig signal spred sig genom vagnen.
RING - RING - RING
det tog första några sekunder innan jag
fattade att det var telefonen som ringde.
när jag väl insåg att så var fallet, så tyckte jag att
det var så oerhört pinsamt att jag lät bli att svara.
min första tanke var att jag kunde agera som om
det var någon annans telefon som ringde.
RING - RING - RING - RING
efter sådär en halvminut, så hade jag vagnens
samtliga blickar riktade emot mig.
inga speciellt ilskna blickar, snarare konfunderade.
alla tycktes tänka samma sak:
varför svarar han inte, är han månne stendöv?
jag förstår nu, att det hade varit mycket
mindre pinsamt att svara, än att som nu låtsas
att jag inte hör signalen.
RING - RING
så låtsas jag rycka till som om jag suttit försjunken
i djupa tankar, trasslar med stor möda upp min
jättelur ur innerfickan, och svarar.
nu har precis var och varenda människa i vagnen
full fokus på mig och min varma telefon.
jag trycker på grön lur och möts av ett TUUUUUUUUUT.
det snurrar i min skalle, jag känner mig svettig och
illamående. blickarna från mina medresenärer
skär små snitt i huden.
- dom la på.
säger jag högt och tydligt?!? varför då? varför berättar
jag det för en vagn full av främlingar?
nu ler dom emot mig, så som man ler emot en idiot.
jag kan ana hur de väser åt varandra: le, le det gillar dom.
själv är jag alldeles tom inombords, som
ett urladdat mobiltelefonsbatteri.
- - - - - - - - - - -- - - - --- --- ----- -- - -- - ---
