mmm... hällregn


jag är avundsjuk på vår son, jag är

avundsjuk på alla som är sådär ”snart två”.

fast mest på vår son eftersom han är sötast.

 

nåväl, vad är jag då avundsjuk på?

förmågan att kunna glädjas över de små

sakerna i livet och att inte störas av

yttre omständigheter.

för att tala klarspråk: bli lycklig av att se

en fågel – samtidigt skita i att det ösregnar.

 

nu undrar jag bara, när förlorar vi

förmågan att alltid se ljust på omgivningen?

när är inte mat i magen och torrt under,

tillräckligt för att vi skall vara nöjda?

 

är det månne så, att det är föräldrarna

som lär sina barn att vara missnöjda?

då de häver ur sig ilskna kommentarer

om väder, väntan eller trängsel.

är det då som alla förhoppningsfulla

småpajsare börjar tveka över

sin positiva inställning?

 

inte vet jag.

men jag är likväl avundsjuk på min son.

avundsjuk och full av beundran.


-----------------


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0