mmm... hällregn
jag är avundsjuk på vår son, jag är
avundsjuk på alla som är sådär ”snart två”.
fast mest på vår son eftersom han är sötast.
nåväl, vad är jag då avundsjuk på?
förmågan att kunna glädjas över de små
sakerna i livet och att inte störas av
yttre omständigheter.
för att tala klarspråk: bli lycklig av att se
en fågel – samtidigt skita i att det ösregnar.
nu undrar jag bara, när förlorar vi
förmågan att alltid se ljust på omgivningen?
när är inte mat i magen och torrt under,
tillräckligt för att vi skall vara nöjda?
är det månne så, att det är föräldrarna
som lär sina barn att vara missnöjda?
då de häver ur sig ilskna kommentarer
om väder, väntan eller trängsel.
är det då som alla förhoppningsfulla
småpajsare börjar tveka över
sin positiva inställning?
inte vet jag.
men jag är likväl avundsjuk på min son.
avundsjuk och full av beundran.
-----------------