fantastiska fyra


den här bloggen ligger som bekant i dvala.

men nu vakna den till för ett ögonblick, ett viktigt ögonblick.

 

idag fyller min son fyra år. jag tänker avstå från meningar som:

fyra år! jag fattar det inte? är han verkligen redan fyra år.

och skriver istället:

att vara far till ett barn måste vara den viktigaste uppgiften

man kan bli tilldelad. att få vara den som skall stötta, lära,

lyssna på, trösta och älska en son. är många gånger större

och mer betydelsefullt än vad man kan ta in.

när vår son är ledsen, rädd eller orolig. så vet han att jag

finns där för honom.

jag skrattar ofta. men inget skratt kan mäta sig med det som

jag delar med min son. när vi skrattar tillsammans, känns det

som det klaraste beviset på att jag är en ganska bra pappa.

vi skall fortsätta att skratta tillsammans, min son och jag.

pappa älskar dig.

-------


vin-gelben


en pinsam händelse som idag är så pass

svunnen i tiden, kan jag nu bjuda på.

 

vår son lärde sig att gå vid juletid strax

innan det att han fyllt ett år.

när vi efter några dagars extra ledighet

återvände till hans förskola, så ville jag

givetvis visa på hans nya färdigheter.

 

bara en halvtimma tidigare hade han

stultat omkring hemma, jag hade själv

fångat upp honom och tryckt på honom

sina vinterkängor, och burit ned honom

i bilen.

väl framme på förskolan satte jag ned

honom på marken för att alla skulle få

se hur han spatserade (nåja) fram.

 

ha tog ett halvsteg och satte sig genast

ned. jag lyfte upp honom och väste lite

svagt i mungipan:

- visa nu vad du lärt dig.

denna gång blev det inte ens ett halvt

steg, innan det att ha satte sig igen. ett

tredje försök, och nu började han gråta.

 

- nähä, han ville visst inte gå just nu.

sa jag åt fröknarna och hoppades på

att de inte uppfattade mig som en

prestationshetsade mytoman.

 

när jag på eftermiddagen återvände till

förskolan så var barnen inomhus.

och till min stora glädje kommer sonen

staplande fram till mig. jag var mäkta stolt.

 

en av hans fröknar kom fram till mig och

log vänligt. sedan sa hon:

- han är jätteduktig på att gå. och det var

alls inte märkligt att han vägrade i morse.

kan ju inte vara lätt att gå med en

sådanhäringa liggandes i skon.

 

och så höll hon upp handen och visade på

en vinkork, inte mycket mindre än själva skon.


---------------


hurra hurra hurra


han har idag avverkat sitt tredje

levnadsår, och för var dag som går

så berikar han mitt liv.

han får mig att oroas, förbluffas, gråta,

imponeras, tänka efter men mest av allt

glädjas och skratta.

hans liv är viktigare än mitt eget, precis

som hans välbefinnande och trygghet.

han är en av två människor som får mig

att växa. många gånger upplever jag att

han är viktigare för mig än vad jag är

för honom, låt så vara.

 

jag älskar dig min son. grattis på treårsdagen.


------------


år två


alla dessa föräldrar som rusigt häver ur sig superlativ om sina

fantastiska guldklimpar till barn. om hur just deras snorfjärt till

unge skiljer sig från den övriga mänskligheten.

euforiskt på gränsen till besatt så berättar de för alla som kommer

i deras väg, om snorisarnas framsteg kring kostvanor, balans, talförmåga,

avföringsprocedurer, inlärningsförmåga och sovvanor.

det fanns en tid då jag fick kväljningar av att lyssna till småbarnsföräldrars

talade i tungor, om sina barn vankandes i blöjor.

nu är jag själv där.

måste lägga band på mig själv för att inte berätta för brevbäraren om hur

duktigt min son åt på lunchen, eller redogöra för kassörskan på ica hur

han numera kan formulera små meningar.

 

- tyckte farbror polisen att det gick för fort? då skulle farbror polisen

se hur snabbt min son kan springa från sitt rum till toadörren.

jaha, nähä, farbror polisen tycker inte att det hör hit? bannade barnhatare!

 

grattis på födelsedagen min son, din pappa älskar dig.


----------------


problem med borsten


nej det handlar inte om sprit,

förutom lite på slutet.


handen på hjärtat – du innehavare av ett barn.

hur ofta och med lyckat resultat har du

borstat tänderna på din tvååring?

jag tycker mig ha försökt att koll på

det mesta. alltid varit mån om att hålla

vår son hel, ren, lycklig och mätt.

men att borsta hans tänder!

 

detta är inget jag själv kommit på.

vid ett första besök hos folktandvården fick

vi av en ganska bister sköterska veta:

att det minsann är väldigt noga att borsta tänder

såväl morgon som kväll, så snart de vita

gaddarna visat sig i käken.

 

men allvarligt talat, har denna emaljens

apostel en aning om vad hon begär?

hur många tror hon vi är i hushållet?

 

vi har delat på ansvaret och under snart

sex månader försökt borsta sonens

tänder - ja inte i sträck.

men också utan vidare lyckat resultat.

 

varianten blir oftast att man lyckas kila

in borsten mellan det näst intill låsta käkarna,

och sedan vispar runt lite på måfå, som om

man pressade lime till en caprinadrink.


------------------


mmm... hällregn


jag är avundsjuk på vår son, jag är

avundsjuk på alla som är sådär ”snart två”.

fast mest på vår son eftersom han är sötast.

 

nåväl, vad är jag då avundsjuk på?

förmågan att kunna glädjas över de små

sakerna i livet och att inte störas av

yttre omständigheter.

för att tala klarspråk: bli lycklig av att se

en fågel – samtidigt skita i att det ösregnar.

 

nu undrar jag bara, när förlorar vi

förmågan att alltid se ljust på omgivningen?

när är inte mat i magen och torrt under,

tillräckligt för att vi skall vara nöjda?

 

är det månne så, att det är föräldrarna

som lär sina barn att vara missnöjda?

då de häver ur sig ilskna kommentarer

om väder, väntan eller trängsel.

är det då som alla förhoppningsfulla

småpajsare börjar tveka över

sin positiva inställning?

 

inte vet jag.

men jag är likväl avundsjuk på min son.

avundsjuk och full av beundran.


-----------------


den rättmätige ägaren


innan jag blev pappa, räknade jag här

på bloggen upp ett antal punkter vilka

jag aldrig skulle ägna mig åt.

en av dessa punkter var, att inte börja

kalla min fästmö för mamma.

ni vet vid matbordet, familjen sitter samlad

och jag skulle haspla ur mig något i stil med:

- vill mamma ha lite mer sallad?


det där tycker jag mig varit ganska duktig

på att undvika. men så häromdagen, kom

jag på mig själv med ett annat föräldrar-tics.


då min son inte ville ha mer att äta, brukar

han markera detta genom att vända tallriken

upp och ner på bordet.

detta gjorde han nu, vilket resulterade i att

det hamnade en halv portion köttfärssås

på bordsduken. varpå jag säger:

- nämen, titta nu var du gjorde med mammas duk.

mammas duk?

jag har klämt ur mig liknade kommentarer då han

hängt sig gardinerna eller slagit sönder någon ljusstake

(lugn grabb inte sant?).

mammas gardiner och mammas ljusstake.


men ifall vår son pillar på dvd:n, kastar ut böcker

ur bokhyllan eller klämmer ur tandkrämstuben.

så plockar jag omedvetet bort epitet mamma.


jag vet inte ifall det beror på att jag är så

vansinnigt macho, och inte vill kännas vid

mjuka ting likt gardiner och bordsdukar,

eller att det helt enkelt handlar om arv och miljö.


att jag i lördags, då vår son välte ut en

burk på balkongen utbrast:

- titta nu vad du gjort med pappas öl!

är betydligt enklare att förklara.

- - - - - - - - - - -


RSS 2.0