när var hur?
på en buss sitter en äldre herre, en mamma
med ett barn och en tonårstjej i punkutstyrsel.
det lilla barnet sitter och sparkar den äldre
herren på smalbenet. trots att mamman ser
vad hennes barn har för sig, så tillrättavisar hon
inte barnet. då det envetna sparkandet börjar
gå den äldre herrn på nerverna, så vänder han
sig till mamman och ber henne att säga till
sitt barn att sluta sparka.
- det kan jag inte göra, då jag tillämpar fri
uppfostran, blir hennes svar.
och barnet fortsätter att sparka.
två hållplatser senare skall tonårsflickan kliva av.
då hon ställt sig upp så tittar hon på mamman, och
spottar sedan en stor loska i hennes ansikte.
- jag har växt upp med fri uppfostran, säger den
punkiga flickan och kliver av bussen.
detta handlar naturligtvis om en skröna. en modern
fabel där tanken är att vi som lyssnar också
skall lära oss något.
jag minns då jag gick i skolan och skulle berätta just
den här historien för en klasskompis. han var den
typen av människa som inte kan lyssna till en berättelse
utan att ständigt ifrågasätta – allt.
det lät ungefär såhär:
- på en buss sitter en äldre herre, en mamma
med ett barn och en tonårstjej i punkutstyrsel.
- hur gammalt är barnet?
- vet inte exakt, sex kanske?
- okej.
- det lilla barnet sitter och sparkar den äldre
herren på smalbenet…
- vadå, satt dom mitt emot varandra då eller?
- förmodligen.
- vad är det för buss där man sitter mitt emot varandra?
- det finns sådana bussar.
- jag har då aldrig sett någon.
- hur som helst... ungen sparkar den äldre herrn på benet…
- dom kan ju suttit bredvid varandra också.
- kör på det. trots att mamman ser
vad hennes barn har för sig, så tillrättavisar hon
inte barnet…
- men då måste de ju suttit mitt emot varandra ändå. hur
skall annars mamman kunna se vad ungen gör?
- du vi skiter i det här nu.
- vadå var historien slut där?
- nej, men jag orkar inte berätta färdigt..
- skitdålig historia. jag trodde den hade någon form av poäng.
---------