en kort reflektion
att vara man och småväxt måste vara ett helvete.
jag syftar på pajsare som måste stå på tå för
att tangera 160 centimetersstrecket .
dessa män (nåja) måste lida helvetiska kval
för sin brist på längd.
varför bär annars dessa pysslingar på ett
sådant ohämmat bekräftelsebehov?
pyttesmå män är ofta väldigt otrevliga.
de har som regel sådana komplex för sin litenhet,
att de tolkar minsta ord, minsta företeelse
som ett hån emot sin person.
om en lilleputt svävar ut i ett resonemang, så blir han
rasade ifall man ber honom förklara sig i korthet.
vem törs erbjuda en tvärhand, lite småvarmt
från julbordet?
just kring jul är de ännu ömtåligare, de små liven.
vet inte om det hänger ihop med alla nissar som
pryder skyltfönster och farstutrappar.
under min två och en halv vecka långa militärtjänstgöring,
så var vi vid ett tillfälle ute för att åla och hasa över
ett fält med meterhögt gräs.
efter någon halvtimma skrek befälet:
- vi bryter där, alla ställer sig genast upp!
vi gjorde som det finniga befälet bad oss. men han
var ändå inte riktigt nöjd.
- alla skall ställa er upp! det gäller även dig göransson!
problemet var bara att göransson redan
stod upp. visserligen i en decimeter djup svacka,
men lik väl ståendes på fötter.
göransson kokade av ilska, men han bet ihop.
vi andra kunde alla se, hur han svalde ner ännu
en stor tugga hat i sitt redan välfyllda bröst.
sin vrede misstänker jag han tagit ut på sin omvärld,
många gånger om sedan den där dagen på fältet.
--------------