med gröna ärtor skall det vara


ringde min bank häromdagen.

(min och min. sist jag kolla så var det wallenbergarna

som ägde den, fast de kanske har sålt.)

((det är för övrigt häradshövdingen marcus, som sägs

ligga bakom namnet på rätten: wallenbergare.))

(((eller rätt och rätt. det handlar om en blygsamt stekt

pannbiff av kalvfärs, som serveras med ärtor))).


åter till ämnet.

det var ingen som svarade på min och färsfrossarens

bank, och jag hamnade istället i bankens växel - 10 mil därifrån.

- vem sökte du?

- maj-gull majskolv*

- och hon jobbar var?

- på er bank i stångbruk**

- mmm. då var hon upptagen.

(nähä, det menar du inte?)

- men jag kan vänta.

- nu kan jag dessvärre inte koppla dig vidare,

men jag kanske kan hjälpa dig?

- med vad då?

- ditt ärende, vad gäller saken?

- jag skall boka en tid med maj-gull, kan jag göra det via dig?

- nä, det går såklart inte.

- kunde tänka mig det, aphjärna***

(sa jag inte), utan istället:

- då finns det inte mycket du kan hjälpa mig med, så jag får

väl försöka ringa senare.

- du får göra det.

- hej

- hej

 

nu undrar jag – fyller denna växel någon funktion?

vore det inte bättre om man gjorde som på den gamla goda

tiden (alltså tiden från färs-marcus till 2008) då man lät någon

annan på det lokala bankkontoret svara på inkommande samtal.

någon som känner maj-gull och vet när hon är tillgänglig.

jag menar att bankerna på intet sätt är unika. vart fan du än ringer

så riskerar man att istället hamna i en växel strax utanför nikkaloukta,

där ingen djävel vet vem du är eller vem du skall prata med.

dom kallar det service, jag kallar det för förakt.

 

* namnet är fingerat

** orten är också fingerad

*** repliken är även den fingerad


--------- --------- ----------


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0