horsebaby

att fiska efter jättekrabbor, bestiga berg,

dressera tigrar eller knarka jättemycket,

må vara farligt.

men för dig som söker efter riktig fara.

anmäl dig till let´s dance.

där kollapsas, svimmas och knäcks

det ben i parti och minut.

men skit i det nu.

eftersom det för min del stundar en månads

farsaledighet, så kan det tänkas att bloggen får

stryka lite på foten.

därför vill jag tipsa om en annan blogg, nästan

lika bra som min.

http://kulturarbete.blogspot.com/

nä föresten, den är sju resor bättre en min blogg,

och handlar dessutom om riktiga saker, dock inte

mode, barn eller sexställningar.

att även jag är en riktig nörd på duktiga svenska

underhållare från förr, gör ju inte saken sämre.

som sagt, kommande månad skall helt
ägnas åt min son. en grabb som numera
mäts i bpm (bus per minut). så den som
inbillar sig att det är någon form av semester
jag tänkt tillbringa, kan tänka om.

ajö


- - - -- -- - - -

fyra dog på äldreboende

ibland måste man läsa mer än

bara rubriken för att fängslas.



- - - - - - - -

nu såg jag visserligen bara de tio sista minuterna av

det trivsamma musikprogrammet, där jag förstod ett

antal taktfasta orkestrar framförde levande musik.

alltsammans tjusigt inramat av två ytters belevade

herrar vid namn loke och sing-ding.

kvartsår gör dock frågan, varför det år 2009 är stört

omöjligt att återge ljudet från livemusik via televisionen.

har tekniken inte kommit längre?

slöt man ögonen och lät fantasin få spela fritt, var det

inte svårt att framför sig hur lilla nina satt på en pall

och sjöng från insidan av en kaffeburk.

- - -- -- -- - -- -- - - -- -- - - -

är det inte så, att det mesta redan är gjort?

eller är det bara jag som upplever att mänskligheten

fastnat i en evighets loop?

nu syftar jag egentligen inte på att födas, växa upp,

yngla av sig, köpa en bluff-lägenhet i spanien och sedan dö.

nej istället vill jag sätta fingret på den, som jag upplever

desperata mänskliga jakten på att ständigt vara unik.

oavsett ifall det handlar om skruvad musik, knasiga filmer

eller konstfackstudenter som fejkar självmordsförsök.

allt känns gjort.

det finns alltid en möjlighet att referera till ett

tidigare exempel på samma tema.

därför är det ingen som orkar mer en att höja ett halvt

ögonbryn över skandalen, fenomenet eller skrällen.

kanske borde tv, film, konst och musikbranschen göra

som man tvingats göra inom sportens värld. även om

sporten inte vågat ta steget fullt ut och stryka alla rekord

satta innan 1980.

bränn alla böcker (även de sanna) och konstverk, radera

musikfilerna (ctrl alt + delete), och lägg samtliga filmer

uppe på vhs:en så att de avmagnetiseras.

sen kan vi börja om.

tänk vad befriande det vore att få uppröras av att någon

sa pitt i tv, sjöng om sprit eller avbildade jesus utan skägg.

och så lätt det sen vore att återigen få vara unik, att få vara först.

- - - - - - - - -

och nu över till sporten.

fjälliga gamla gubbar, vilka behandlas som om de

vore fabergéägg. är vad jag retar mig på just nu.

först henke "naaj iller jou" larsson. som under

flera månader gett fullkomligt fan i att träna fotboll,

eftersom han inte har lust.

"nej jag springer mycket hellre här, och spelar

tupperware-bandy med de andra korkskallarna".

allt medan en seriös och hårdsatsande allsvensk

fotbollsklubb vill veta ifall han vill ingå i truppen eller ej.

men henkes loja svar är som vanligt:

"- jag får se vad jag känner för. det är bara

jag som kan bestämma det."

(vilket han inte alls verkar kunna, den velige fan.

han om någon skulle behöva en rådgivare, en som

inte svara nejau på alla frågor.)

sen har vi peter foppa forsberg. mannen som gjort

fler comebacker än en sliten bumerang.

just nu befinner han sig i örnsköldsvik och testar

han hur vida foten håller. varför känner jag igen detta?

"- det känns ganska bra, fast ändå inte, men man hoppas ju."

jag får sådan lust att skaka om den orakade

lappen och vråla i hans hårbeklädda öra:

- lägg av! det är helt okej att sluta! så lägg av!

samtidigt sitter bengt-åke "utan hals" gustafsson och på allvar

funderar ifall han skall ta ut forsberg i tre kronor!?!

det är ju syns att snoddas är död. annars vore

han given i vilket bandylag som helst.


- - - -- -- - -- - - - - - - -- - -- -

"- snart har vi nästa svenska i banan.

ja, eller åtminstone om en liten stund."

så sades det på tv igår.

här var det äntligen någon som definierade

upp tidsbegreppen.

snart är alltså en kortare tidsrymd än stund.

till och med en "liten stund" vekar vara

längre än snart.

var hamnar strax på skalan?

jag ber om att få återkomma till ämnet, om ett tag..?


- - - - - -

på sista tiden har jag börjat känna mig allt

mer hallbergsk, för att inte säga everdahlsk.

en superkraft har tagit över min kropp, och

begåvat mig med förmågan att läsa av min

samtid på ett kusligt pricksäkert vis.

"det är som att en liten fräckdjävul

tagit över min kropp" för att citera mig själv.

egenskapen att spana in i framtiden har ännu

inte förärats mig, men just omvärldsanalysen

sitter som en smäck.

likt en blixt från mulen himmel slog det mig

just, att denna nya trenden heter: lågpris.

huxflux, för att använda ett starkt begrepp,

så är det rätt att handla billigt även bland

dem som hellre handlar dyrt.

allt började, misstänker jag, med de fasliga

reklamfilmerna för lidl.

där en snobbig herre och hans häxa till

fru lever det lyxliga livet med små medel.

därefter har det bara rullat på, med god hjälp

från det slipade marknadsföringstrixet: finanskris.

plötsligt köps det lyxiga bilar till vrakpris, utan
minsta krav på att få bracka.

män i kritstrecksrandiga kostymer åker

lågprisflyg till thailand. där de köper tjänster,

även dem till nedsatt pris.

det senast belägget för att min teori håller måttet,

är stjärnkrögare melker anderssons poppiga idé.

han öppnar lågpriskrog, utan att tumma på menyn.

där kan man sedan äta svindyrt, billigt.

detta är vad jag kallar spaning.

sen måste jag passa på att trycka lite extra för:

nordegren i p1.

förmodligen det bästa som går att höra på radio för tillfället.

- - - - - - - - - - - - - -

vad har hänt med det som tidigare var sant?

- serveras det raggmunk till fläsket?

- vad är egentligen raggmunk?

- ja, det är väl en blandning av potatis, mjöl, ägg och mjölk.

- för dig ja.

följande ordväxling kunde lika gärna ha behandlat sanningen.

lizas förlag (det som gav ut gömda), svarar såhär på kritiken

mot att det står skrivet "en sann historia" på bokens omslag.

- vad är egentligen sant, finns det några definitiva sanningar?

igår kväll intervjuades två dokumentärfilmare i tv.

på frågan hur de försäkrade sig om att den historia

de berättade var sann.

så fnös de föraktfullt och ryckte på axlarna.

- sant, vem avgör vad som är sant?

kalla mig gärna inskränkt och trångsynt.

men jag tycker det är oroväckande ifall varje sant

budskap följs av ett frågetecken.

utan att bli allt för tagedanielssonsk. så undrar man ifall

det där som händer hela tiden, någonsin har hänt?

om detta vill jag skapa debatt, kommentera och tyck.

tack.


- - - - - - - - -

jag säger som nelson muntz i simpsons:

- ha ha

det har enligt studier visat sig att professionell

akupunktur hjälper mot huvudvärk.

samma studier konstaterar att slumpvis placerade

nålar utan någon som helst kunskap i akupunktur,

också botar huvudvärk.

ha ha, som sagt.


- - - - - - - -

vet inte varför jag stör mig på det?

det kanske finns ett obegränsat intresse

ute bland folket i de röda stugorna.

via min kabel får jag 24 kanaler till min tv.

när jag igår kväll satte mig ned för en

stunds avslappnade zappande, kunde jag

snart konstatera att sex av dessa kanaler

direktsände obamas installation i vita huset.

vi snackar ceremoni nu. ett spektakel som inte

fyller någon jättestor politisk funktion, mer än

att obama svär presidenteden.

men visst fanns det dem som igår följde

högtidligheten med "stort" intresse.

nyhets-snobbarna.

ni vet den där skaran människor som enbart

tittar på nyheterna, för att sedan kunna

skrävla om hur djävla insatta de är.

"- jag missade inte en minut av obamas tal,

och blev verkligen jättegripen."

yeah sure.

"- det kändes enda ner i soffstoppningen vilken

historisk dag det var igår."

hoppas att dessa människor kommit över chocken,

att det idag är en helt vanlig vardag igen.


_____________________________

så var även robert gustafsson-galan avslutad.

å förlåt idrottsgalan, skall det vara.

lite pinsamt är det att alla, absolut alla som sysslar

med idrott skrattar åt allt, absolut allt som

robert gustafsson gör på en scen.

zlatan sjua!?! usch vad jag har svårt för människor ibland.

göran hägglund berättade världens äldsta vits,

utan att för den skull sätta poängen.

tycker flera av damidrottarna borde skyla sina

axlar och skuldror. nog för att musklerna är nödvändiga

för deras idrottsutövade, men snyggt e det fan inte.

björn ranelid borde naturligtvis stått får alla humorinslag.

så fort han börjar tala, så både skäms och imponeras man.

robert karlsson må vara en duktig golfare, men något

närminne att skryta med, det har han inte.

- oj vad jag är förvånad över att stå här (tittar ner på fusklappen),

verkligen jätteförvånad. (tittar ner på fusklappen) jag är verkligen

glad, (en flukt på lappen igen) jätteglad.

pia utan pris igen. kan nästan få en att bli arg feminist.



- - - - - - - - - - - - - - -

jag kan inte rå för det.

men jag bara tycker att det är något djävligt

obehagligt med arboga-mamman, vars

barn blivigt mördade.

det är något som inte stämmer.

hon är läskigt kall och saklig.

är hon väldigt religiös månne?

- - - - - - - - - - -

denna vits skrattar britterna åt, och jag kan förstå dem:

en kvinna kliver på en buss med sin baby i famnen.

- fy fanken, det var det fulaste barn jag någonsin sett! säger föraren.

kvinnan blir jättearg. hon kokar nästan över när hon

sätter sig längst bak i bussen. när mannen bredvid tittar undrande

på henne tycker hon att hon måste förklara sig.

- föraren förolämpade mig, säger hon.

mannen säger:

- gå fram och säg att du ska anmäla honom. jag kan hålla i apan.

- - - - - -

gick igenom en såndäringa flyttlåda som

varit med om mer än en flytt utan att ha

blivit uppackad. där i fann jag min gamla

akustiska blogg. jag skrev nämligen ned

knepiga tankar och finurliga funderingar redan

för flera år sedan, fast då på papper.

(undra ifall min son kommer att uppleva papper

lika exotiskt som vi idag talar om papyrus?)

åter till min cellulosa-blogg. vi snackar historiskt

dokument, med vissa tankar skrivna redan 1985.

bland alla papper finner jag något som måste varit

tänkt som ett förord, såhär står det:

allt det här jag skriver skall en dag bli en bok. och ifall

ingen annan läser den, så får jag väl göra det själv.

jag har som hastigast gått igenom högen av papper

och funnit att det mesta är skit uppblandat med

riktiga lågvattenmärken. men även ett och annat guldkorn.

då dessa noteringar aldrig kommer att tryckas i någon bok,

så har jag bestämt mig för att lägga ut delar av vad jag skrivigt,

här på bloggen. ni som läser bör ha i åtanke att flera av texterna

är skrivna av en ung och ganska barnslig grabb, därför tänker

jag inte heller censurera mig själv.

här kommer ännu ett exempel, sen får det var nog för idag:

jag vill vara gjord av lera,

så när jag är ensam

kan jag modulera om mig, till flera.


- - - - - - - - - - -- - - - - - - - - - --

lisa med z, liza alltså. har skrivit ett par böcker om

en misshandlad och kränkt mia. jag har själv läst ett

par av dem utan större behållning. jag hör också till

den skara fåraktiga människor som läste böckerna i tron

att de beskrev ett verkligt förlopp, en otäck sanning .

en pundig slutsats jag byggde på att det på bokens

framsida stod: en sann historia.

men nu är det som bekant ett djävla liv på både

folk och fä. då det visat sig att boken inte är helt igenom

sann, men att den utgår ifrån sannigen. liza, hon med z,

försvarar sig med både näbb och klor. att inte allt är

sant kan väl vem som helst begripa, det är ju en roman!

motsatt ringhörna befolkas av en rad "fina" författare

och upprörda krönikörer. vad som är sant, vem som har

rätt, vem som gjort fel och hur sannigen egentligen ser ut,

det har jag ingen aning om.

att det är en strid i en ankdamm, det kan man åtminstone lita på.


- - - - - - - - - - - - - -- - - - - -- -- -- -

för en gång skull, så måste erkännas håller jag

med svull-huvudet reinfeldt då han sätter sig

på tvären angående volvos krav på permitteringslöner.

gigant-forehead-fredde undrar med all rätt, var all

kosing volvo dragit in i vinst tagit vägen?

kanske skulle girigbukarna bland volvos ägare stoppat

undan några miljarder i garanti mot sämre tider.

"ät nu ordentligt, du vet aldrig när du får mat nästa gång"

så brukade min farfar säga.

med det är menade att man alltid skulle vara rustad för sämre tider.

kanske sa christer gradells farfar samma sak åt honom.

men det uppfattade christer som att man skulle

tömma skafferiet och sedan pissa frysboxen.

- - -- - - - - -- - - -- -- - -- - ---- -- -- - -

- nähä, de är slut allesammans, kvittrar hon.

tösen på pressbyrån.

hon låter upprymd, rent av lycklig över att ge mig beskedet.

som om hon just botat mig från bronkit.

istället handlade det om att jag, efter att ha stått i kö i dryga

tio minuter ville köpa det pendlarkort som jag är tvungen att

ha för att kunna ta mig till mitt arbete, var slut.

döda inte budbäraren, brukar det heta. men det vetefan...

ovan exempel är på intet vis unikt.

inte sällan får man på  lunchrestaurangen  beskedet att:

- dagens fisk är slut.

- men klockan är ju bara tjugo i ett?

- ja men den är slut ändå. svarar servitrisen med ett leende,

samlar ihop menyerna och försvinner bort

med små hoppsasteg bland borden.

missförstå mig rätt. visst är det ett plus när servicepersonal ler.

men det kan uppfattas fel, då budskapet är negativt.

man får istället känslan, att människan som

står och fån-ler en i ansiktet saknar empati.

detta har jag lärt mig den hårda vägen då jag som artonåring

arbetade som hotellreceptionist på stadens stadshotell.

det var en söndag, sen kväll i november månad.

hotellet var tomt sånär som på mig (inget ovanligt en söndag).

in i lobbyn kliver en medelålders herre, märkbart irriterad på

vädret, årstiden och livet i stort.

efter det att han bokat sitt rum, så frågar han mig

om ett tips på en bra restaurang där han kan få en

god bit mat med tillhörande dryck.

det är nu jag gör det.

jag ler och svarar: - det finns inga restauranger öppna så här sent.

mitt leende kommer sig av att jag hör hur

absurt det låter, när jag ger honom beskedet.

men det vet ju inte den hungriga herren.

- vad i helvete flinar du åt! tycker du att det är roligt när

människor är hungriga? skrattar du åt folk som svälter?

hur fan kan det vara roligt!

jag inser mitt misstag och erbjuder honom

att fixa en god macka med ett par kalla pilsner,

utan kostnad naturligtvis.

vi skiljs som vänner, och jag har lärt mig en läxa för livet.

de är nyanserna som gör skillnad.

- - - - - - - - - - - - - - -

angående gårdagens guldbaggegala.

allt börja katastrofalt uselt med en

trollkarl och eldslukare.

att sluka eld, känns ungefär lika 2009 som att klä

ut en dvärg och låta honom slå kullerbyttor.

glans var bra, men inte som bäst.

torkel petersson såg ut att ha roligt... inte.

cecilia frode var helt klart skönast prisutdelare.

ifall guldbaggarna hamnade i rätta händer har jag

ingen aning om, då jag inte sett en enda av de

filmer som var nominerade.

eller jo, himmelens hjärta har jag sett. det är en

munter historia för den som gillar ångest.

ifall grammisgalan var blaha blaha...

så är guldbaggegalan lite mer: hrm hrm...


-----------------------------------------------------------------------------------------

jag vill skriva något stort, något betydande,

något som får min omgivning att förstå hur

mycket vår son (ett bast idag) betyder för mig.

men alla formuleringar känns fåniga, ynkliga

och opersonliga.

jag drabbas sällan av skrivkramp.

men när obeskrivbar kärlek skall beskrivas,

då tar det stopp.

när han ser mig i ögonen och sedan tryggt vilar

sitt huvud mot min axel, då hugger det i bröstet.

hans snusande andetag i örat och det bestämda

greppet om min hals, uppfyller mig med en känsla

jag aldrig någonsin varit i närheten av.

önskar jag kunde beskriva den, men det går inte.

grattis min son, du har knockat din pappa.

- - - - - - - - - - - -

kom nu då. vadå? barnprogram på tv2!

så löd ordväxlingen. därefter var det sant och sånt,

på kurs med kurt eller björnen paddington som
stod för en stunds underhållning.

tv jag uppskattade och lärde mig en del av.

det var då, när jag var barn.

när jag idag slår mig ner framför tv:n så

vill jag se program gjorda för vuxna.

detta är ett axplock vad jag har att välja på:

miami ink, arga snickaren, mannen som talar

med hundar,den arga kocken, världens skojigaste djur,

så funkar det, skitiga jobb, bilfixarna, kim rensar i röran.

no further questions, your honor.

- - - - - - - - -

aprikosträden finns, aprikosträden finns

bräkenväxterna finns, och björnbär, björnbär
och bromsalt finns och vätet, vätet

cikadorna finns; cikoria, krom
och citronträd finns; cikadorna finns;
cikadorna, ceder, cypress, cerebellu.

är ni impade? tycker ni det är vackert?

skulle just tro det.

men det samlade kultursverige kvider i en

kollektiv orgasm över hur innerlig, genialisk

och känslig ovanstående dikt är.

nu är det inte jag, utan inger christensen som

skrivigt raderna. en dansk poet som kolavippen

för en dryg vecka sedan.

det är inte hela dikten, den är lite längre

och fortsätter i typ samma stil:

"plommon finns, plommon, och palsternacka.

palsternacka finns och purjolök, purjolök

lök finns, på pizza..."

eller nåt sånt.

det finns de som säger att man inte skall

hacka på dem som är döda.

varför då?

jag tycker ovanstående dikt, samt några andra skrivna

av inger som jag ögnat igenom, är skitkassa.

kanske är jag inte kunnig nog på prosa.

--------------------------------------------------------------------------

igår grammisgala.

platt, trist och uddlöst.

tillrättalagda tv4 låter ingenting oförutsett hända.

inte ett förlupet ord, inga klavertramp.

när kerstin dellert kan kliva in och lyfta och

dominera galan, då är det kris bland landets rockers.

men vafan det kanske är just vad folk vill ha.

hur förklarar man annars att emd gjort årets låt:

jennie let me love you.

fan, jag satt och skämdes i soffan

över svenskarnas dåliga smak.

ebbot är den naturliga fanbäraren, han

håller åtminstone stilen.

- - - - - - -

det börjar redan kvällen före julafton, då man

tvingar barnen i säng.

trots att det är så uppspelta och exalterade över

vad som komma skall.

julaftons morgon inleds med att man pressar i barnen

en tallrik risgrynsgröt, med två deciliter socker och två

matskedar kanel på tallriken, om så krävs.

"- därför att man äter gröt på julafton..."

därefter följer åtskilliga timmar av plågsam väntan.

då den som har lust kan tvinga sina barn att lyssna

på varför vi egentligen firar jul.

"- nu tänkte jag i detalj beskriva hur det gick

till då man skattskrev sig i betlehem.."

vid ungefär 15.00 så tvingar man dem att se på

när kalle och hans vänner önskar god jul.

"- men det är ju samma filmer som förra året".

"- jamän det är ju det som är meningen... arggghh."

sen måste man tvinga i barnen lite näringsriktig

föda mellan godistuggorna.

"- ni kan inte bara trycka i er snask och sötsaker".

uppmanar man strängt, med munnen full

av rödbetsallad, janssons och ischoklad.

varfan har dom ställt spriten?

därefter tvingas barnen vara tacksamma

över julklapparna de fått, då de suckar uppgivet över

att något från önskelistan (läs beställningslistan) saknas.

"- du, det finns barn i libanon som skulle vara djävligt tacksamma..."

sedan tvingas man väcka de små liven, när

de totalt utmattade somnat i bilen på väg hem...

- - - - - - - - - - -