sp juver




här har ni ett missfoster

jag länge stört mig på.

otis – en maskulin ko med juver!?!

osmakligt med framförallt

ett förringande av sin publik.

 

- men vafan bosse är inte otis en tjur?

- jo, eller nja. han är en ko.

- han e en ko. men då är jag inte

riktigt med på spenarna. för det är

väl ett juver du ritat?

- jaaa, men vafan ungarna fattar ju

ändå inte skillnaden. och jag kan

väl inte gärna rita dit en halvmeters..

- nä bosse. men du kan ju alltid

döpa om honom till rosis.


-----


äsch... förlåt




det var dumt skrivigt. ni vet ju att jag gillar er.
vem har sagt att man måste vara så smart för att bli omtyckt.
anna book var gäst på allsången igår.

fet, luden och korkad


jag är medveten om att det var knappt ett dygn

sedan jag satt här på bloggen och lovordade ordet

humla i närmast poetiska ordalag.


men insekten alltså.

hur djävla dum får man bli?

maken till korkat kryp får man leta länge efter.


det är för er som inte känner till det, humlesommar i år.

vilket i klartext betyder att humlorna är många och så...


för mig personligen så betyder det att jag får in ungefär

tre-fyra humlor till min arbetsplast - om dagen.

rätt som det är, så sitter det en humla vid mitt fönster

och stångar pannan blodig emot glasrutan.

andra insekter, ta flugan till exempel, brukar efter några

försök vända om och hitta en annan väg ut i friheten.

men inte humlan.

den fortsätter enträget och dunka sin ludna

skalle mot exakt samma punkt.

om och om igen, tills den formligen svimmar av utmattning.


det finns någon uttjatad tes:

om att humlor egentligen inte kan flyga, men då det inte

är medvetna om detta själva - så flyger de ändå.


kanske bör man lägga till: att humlor inte

kan tänka, och därför låter de bli.


- - - - - - -


ett hundben i graven.


svenska hundar blir allt äldre, läser jag i rubriken.

och gaggigare skulle jag vilja tillägga.


häromdagen såg jag en skröplig jycke med tydliga

prostataproblem stå och trycka vid ett träd.

när hans husse ropade på honom reagerade

han intet. istället stod han och fånglodde på

några småflicksvalpar i parken lite längre bort.

först när hans husse stod en meter ifrån

honom och formligen skrek: KARIES!

så ryckte den grådammiga byrackan

till och svarade med ynkligt ett:

- vaff?

-------------------------------------------------------------------------


for goodness sake


ett av de kraftigaste skalven* i modern tid,

så beskrivs morgonens skalv med sitt

epicentrum i ystad.

vilket vittnesuppgifter som detta tillstyrker:

"- jag trodde först att det var katten

som kräktes i sängen."


eat your heart out, kobe.





* i sverige alltså

--- --- --- --- --- ---


RSS 2.0