horsebaby

att vara man och småväxt måste vara ett helvete.

jag syftar på pajsare som måste stå på tå för

att tangera 160 centimetersstrecket .

 

dessa män (nåja) måste lida helvetiska kval

för sin brist på längd.

varför bär annars dessa pysslingar på ett

sådant ohämmat bekräftelsebehov?

 

pyttesmå män är ofta väldigt otrevliga.

de har som regel sådana komplex för sin litenhet,

att de tolkar minsta ord, minsta företeelse

som ett hån emot sin person.

 

om en lilleputt svävar ut i ett resonemang, så blir han

rasade ifall man ber honom förklara sig i korthet.

 

vem törs erbjuda en tvärhand, lite småvarmt

från julbordet?

just kring jul är de ännu ömtåligare, de små liven.

vet inte om det hänger ihop med alla nissar som

pryder skyltfönster och farstutrappar.

 

under min två och en halv vecka långa militärtjänstgöring,

så var vi vid ett tillfälle ute för att åla och hasa över

ett fält med meterhögt gräs.

efter någon halvtimma skrek befälet:

- vi bryter där, alla ställer sig genast upp!

vi gjorde som det finniga befälet bad oss. men han

var ändå inte riktigt nöjd.

- alla skall ställa er upp! det gäller även dig göransson!

 

problemet var bara att göransson redan

stod upp. visserligen i en decimeter djup svacka,

men lik väl ståendes på fötter.

 

göransson kokade av ilska, men han bet ihop.

vi andra kunde alla se, hur han svalde ner ännu

en stor tugga hat i sitt redan välfyllda bröst.

 

sin vrede misstänker jag han tagit ut på sin omvärld,

många gånger om sedan den där dagen på fältet.


--------------